Ni får snacka hur mycket ni vill om muppiga Kent, men jag satsar allt jag har på att Kent aldrig skulle kunna gå in i en studio med sina högblanka skinnjackor och spela in en låt som den snudd på instrumentala ”Dalarna”, som avslutar Mando Diaos skiva.
På ”Never seen the light of the day” bryter Mando Diao inpinkade mönster och för att vara ett rockband är jag väldigt imponerad. Mando Diao är något väldigt stort på spåren.
De har bytt ut den skränigaste rocken till förmån för pop med folkmusiksjäl och la-la-melodier medan musikgeniet Björn Olsson hjälper till att skapa luftrum i Mandos annars väldigt massiva och nästan gammeldagsa gitarrväggar.
Jag hör saker och känslor som jag aldrig tidigare har förknippat med Mando Diao – låten ”Gold” är lika vacker som bilderna av bandet i folkdräkter och ”I don’t care what people say” klingar av Byrds medan den westernflörtande ”Mexican hardcore” är ett Babyshambles från Dalarna.
Tyvärr faller bandet tillbaka i sina gamla mönster då och då, något som väcker mig ur dagdrömmen de har vaggat in mig i.
Hade Mando Diao fortsätt hela vägen ut på sin nya, mjuka linje hade det blivit full pott.
Nu nöjer jag mig med en Sambuca-stark fyra och ett enkelt konstanterande – det här är Mando Diaos bästa skiva någonsin.