Maia Hirasawa strålar

Herregud, det är lätt att bli kär i den där kvinnan. Smart, snygg, stiligt klädd och en musikant som det strålar om och som sjunger bitterljuvt, vackert och innerligt.
Hennes melodier är så uttänkta, spännande, listiga och på scen lyckas hon, med hjälp av sitt alldeles fantastiska band, att överföra musiken från skiva till en ny dimension.
Jo, Maia Hirasawa strålar på scen. Hennes leende är en förälskads, men hon är också mån om att ha allt på sin plats. Kan se sträng ut mitt i den positiva energin. Jag tror inte det är en slump att hon har klätt sig i en bländande grön klänning och hennes ackompanjatörer i grått. Lite som syskonen von Trapp i ”Sound of music” med en sträng guvernant, som vill sätta allt ljus på sig.

Nu blir det inte riktigt så. Hon är noga med att framhålla sin orkester och om inte hon gör det, så klarar bandet det utmärkt själv. Trummisen Fredrik Myhr i särklass, med inte bara ett utmärkt känslig spel utan också med ett trumsound som är enastående i sig.
Maia Hirasawas sidekick, pianisten Josefine Lindstrand, likaså.
Gruppen växlar instrumentering, klarar Maia Hirasawas utmanande arrangemang och ger henne den styrka som låtarna kräver.
Men, framför allt är det ju Maia Hirasawa i fokus. Även om hon bjuder in Nicolai Dunger (”Come with me”) och Anders Göransson (”Star again”) i bländande duetter, så förtar det inte styrkan i Maia Hirasawas strålkraft. Tvärtom lyser den nästan mer i det sällskapet. Bara för att ingen ska tro något annat.