Det John Lydon var mest upprörd över när jag intervjuade honom för ett tag sedan var att dagens unga band inte visade honom tillbörlig respekt. Och han har ju rätt. Egentligen borde osnutna postrock-glin världen över bedja åt Lydons håll varje kväll. Inte så mycket för vad han gjorde i uttjatade Sex Pistols. Men väl för vad Public Image Limited höll på med för drygt trettio år sedan, en av rockhistoriens mest underskattade och missuppfattade akter. Först nu har tiden kommit ikapp bandets sätt att attackera själva popskelettet med monotona basgångar och en gitarr som hela tiden sågar sig ut ur ljudbilden. Och i mitten Lydon själv, elektrifierande och intensiv.

Han har alltid varit mer av känslomässig uttolkare än sångare. I svart trench och blond kalufs pressar han ut textrader om religion och samhällsförfall så effektivt att det är helt omöjligt att stå still. Även om Keith Levenes rakbladsgitarrer saknas i “Albatross" klarar skäggmumriken Edmonds uppdraget med den äran.
“It's good to see you" artikulerar Lydon till oss i början.
Detsamma, John, detsamma.