Utanför stängslet som omgärdade Rådhustorget stod ett hundratal personer och tjuvlyssnade när Ulf Lundell drog i gång. Men det tog inte lång tid förrän någon av de mer berusade började argumentera med vakterna för att få komma in.
- Det gör väl detsamma om jag går in och lyssnar lite? Sa en person till den orubblige väktaren vid entrén.
Samtidigt inne på torget drog Ulf Lundell megafon mot publiken och sjöng om något som endast kunde tolkas som tonårs-uppror och kravaller efter att det lämnat den gamla tejpade bråkstakeleksaken
Trots att publiken såg likadan ut som förra lördagen när Rhapsody in rock premierade var stämningen en annan. I plaststolarnas, picknickkorgarnas och de numrerade platsernas eftersvallningar föddes sången, dansen och skratten.

Slängde gitarren

Ölen flödade från de tre tillfälliga barerna tills marken var klädd i sönderhoppade plastmuggar och engångs-vinglas.
Upp och ner gick spelningen i takt med att Lundell slängde sin vita elgitarr i famnen på en kille och grabbade tag i sin svarta akustiska. Från skrikande in i megafonen till lugna smekningar längs mikrofonen.
Till slut vevade Lundell i väg elgitarren i riktning mot hjälpredan, som fick göra sitt bästa att fånga den, och lämnade scenen med en flåsning som lät som ett "tack".
Inte ens tio människor rörde sig mot utgången. Inga "en gång till" hördes. Alla verkade övertygade om att Ulf Lundell var en artist att lita på. Vilket han bevisade med ytterliggare ett par låtar.