Patti Smith är kanske inte allt jag hoppats på.
Men hon är väldigt mycket mer än en vanlig rockartist.
Hon är en symbol för punken. En förebild för alla kvinnor som vill något mer än att niga och le. Hon är artisten som lever konstnärsmyten fullt ut. Och för en kamp för en bättre värld.
Och så älskar hon Sverige. Så som Sverige älskar henne.
Det är en hel radda fakta som egentligen inte har med Patti Smiths musik att göra. Ändå är det högst relevant under hennes konsert på Skeppsholmen.
För Patti Smith är hela det där paketet.
Och publiken har en nära relation till den 65-åriga amerikanskan.
Vi som inte har varit med på hela Patti Smiths resa – vi har läst boken om det hårda, men dedikerade konstnärslivet i 60-talets New York.
Som rockstjärna är hon karismatisk, hennes dragningskraft är absolut och charmerande utan att vara inställsam. Hon sjunger kraftfullt, långt nere i magen. Och även när hennes band verkar ha hakat upp sig i intetsägande rutinkomp – så spritter musiken i Smiths smala jeansben.
Spelningen börjar lite anonymt. Antingen är det för tungrövat, som i "Dancing barefoot". Eller bara segt som i "Distant fingers".
Och "Because the night" – hitten som fick upphovsmannen Bruce Springsteens band att fullständigt tappa det under lördagskonserten på Ullevi – får ett märkligt lamt mottagande av publiken.
Så långt är det trevligt. Långt ifrån agiterande eller poesiflummigt. Det är trevligt.
Men himlen är hög och blekt blå. Månen är full och ligger nedbäddad i ett fluffigt molndis. Över publikens huvuden surrar en vilsen dagsslända. Det luktar sött av brända mandlar.
Och så lägger Patti Smith in en högre växel. I "Gloria" faller alla rock- och poesibitar på plats. Sista låten "People have the power" är hård, vibrerande och skitbra.
Och poeten, rockstjärnan, ikonen lämnar den 10 000 personer tunga publiken alldeles lätt av upprymdhet.
