En sammanfattning av Way out Wests tredje årgång: många konserter var bra men inte så mycket mer. Inte så förvånande då att Lily Allen får äran att avrunda kalaset.
Det är väldigt lätt att tycka om den 24-åriga Londontjejen, som är väldigt långt från en utstuderad och frammejslad bolagsprodukt.

Allen kör sitt eget race, ger glatt fingret till alla idioter i världen och sjunger om killar som presterar dåligt i sängen. I tajt, genomskinligt svart linne ger hon oss en mild nakenchock, men också en lagom underhållande timme med låtar som försiktigt doppats i urtypisk brittisk pop från flera decennier. Under ett jazzigare och mer avskalat parti visar hon dessutom tvivlare (som jag) att hon faktiskt kan sjunga riktigt bra. Bandet kan sin sak och publiken tycks inte få nog.

Så vad är då problemet? Tja, att det faktiskt aldrig känns som att hon ger allt och anstränger sig att få till något något oförglömligt. Som man kan kräva av en artist som stänger en festivals största scen. Istället tänder hon en cigg till och småpratar lite innan nästan finurliga poprefräng. Som ofta är bra men inte så mycket mer.