Ikväll är det likvaka för nittiotalet. På en scen i Göteborg gör rockbandet Broder Daniel sin sista spelning. Man spelar för sin döda vän och för tiden som gått, för alla som älskat bandet genom alla år. Nittiotalet orkar inte längre. Men man räckte ändå ända hit, till en kall, blåsig och regnig kväll i augusti 2008, när pojkarna längst fram har blivit män och flickorna i svart bleknat till skuggor i regnet med sina matkassar och sina väl förpassade drömmar. Tiden segrar över allting. Det är både en förbannelse och en tröst. För oss som var unga i början av nittiotalet och hade turen att vara unga i Göteborg med sina pärlor av svartklubbar, rockband, rivningshus, efterfester, droger, kärlek och uppror, är Broder Daniel legender. Vi rörde oss i samma mörka och disharmoniska kretsar fast vi var aldrig lika snygga, aldrig lika coola, aldrig lika bra. Jag ville skriva böcker som Broder Daniel spelade musik. Vi var många som bar ett kolsvart hjärta i kupade händer. Vi ville slå sönder allting med kärlek. Vi ville förstöra genom att bygga upp. Vi var utkastade, förvirrade, förlorade och förfärade. Lasermannen, Ian Wachtmeister, EU, och Kurt Cobain. Vi växte upp en hårsmån från döden, från alla tiders nederlag. Vi växte överhuvudtaget inte upp, vi förblev små rädda pojkar med stjärnor fastklistrade under ögonen.

Broder Daniel skrev soundtracket till vår ungdom. Den där brutalärliga svärtan, man satte ord på en grundläggande, rätt naiv form av utanförskap och vemod som jag tror många människor i det här landet kan förlika sig med, både då och nu.
I kväll utplånas en stor del av vårt nittiotal. Vi plockar ner skylten. Vi vädrar ut rummen. Vi skurar listerna. Vi flyttar ut från vår ungdom. Vi är män och kvinnor när vi för bara en liten, liten stund sedan var pojkar och flickor med våra hjärtan som bultande sår i en tid som var vår och aldrig kommer tillbaka.

MARCUS BIRRO