Låtarna lever sina egna liv

När Ray Davies besöker Köpenhamn 1965 gör kidsen kaffeved av inredningen i KB- hallen.
Obama lyckas inte ens ta hem ett litet sommar-OS i samma stad.
Man gör sannerligen olika avtryck.
Tänker på det när Kinks-mannen lirar en sen kväll på den här sidan Sundet. På vilken kraft det finns i låtarna. Fortfarande. Nåt tidlöst.
Han är ju 60-talets bäste låtskrivare. Slagen möjligen bara av Dylan och Lennon. Men det är målfoto där.

Visserligen står det inte 200 poliser och väntar på att få sy in Davies för uppvigling av massorna den här gången. Vikarna är djupare i hårfästet, hårtestarna gråare.
Men låtarna. De lever. Gör fortfarande egna små uppror. Och han älskar dem själv.
- De är en del av mitt liv, säger han och sätter stämbanden i "Dedicated follower of fashion" (som tillägnas Zlatan), "One more time" (med svenska flickvännen Karin) och avslutande riffesten "All day and all of the night".
Med ett brett leende. Med ett stort hjärta. Med mycket kärlek.
Han snackar. Publiken snackar.
Han sjunger. Publiken sjunger med. Som om de står på The Swan i Bayswaterområdet en lördageftermiddag.

Bandet med gitarristen Bill Shanley i spetsen är förstås inte Kinks (Ray avslöjar för övrigt att han ska spela med broder Dave hos Letterman om ett par veckor), men det känns mest som ett akademiskt problem den här kvällen.

Fotnot: I kväll spelar Davies på Trägårn' i Göteborg, på söndag på Berns i huvudstaden. Pilgrim med Karin Forsman värmer upp.