Krunegård låter musiken tala

Vänder man på det blir dagen ett fint tvärsnitt över kvalitativ svensk musik sommaren 2010: från pyro-metal med In Flames till danstokig bailefunk med Maskinen och Deportees indiepop, från Mattias Alkbergs buttra punk till Markus Krunegårds allmoge-goth.
Det var Krunegård själv som kallade debuten ÒMarkusevangeliet", och det är klart att han bara därför är självskriven gäst i gamla syntnästet Arvika.

Krunegård tillhör toppeliten i kategorin Pop På Svenska, det är ingen nyhet. Inte heller att han har tillräckligt många bredpenslade refränger för att platsa på största scenen en soldränkt eftermiddag.
I ryggen har han med sig höstens två album och ett spelsäkert band med Laakso-kollegan Lars Skoglund som joker på percussion. Skoglund är en anledning till att Krunegårds låtar live vägrar att gegga ned sig i en vanlig indierock-fåra. Musiken far åt vänster och höger, takter avlöser varandra, helst i samma låt. Som textskrivare har han en särskild talang att få fram vardagskänslor alla känner igen. Det är en speciell känsla att höra tjejerna längst fram skrika med i en mörk sak som ÒSamma nätter väntar alla".

Ändå blir det till slut mest en festivalspelning av många. Krunegård, som annars alltid är en pålitlig mellansnackare, nöjer sig med att låta musiken tala.
Det blir en lagom underhållande timme i solen, varken mer eller mindre.