De säger det själva, och de säger det väldigt träffande: Boom!
När Kiss exploderar i ett hårdsminkat hitfyrverkeri på stadion är hårdrocksfesten räddad.

Turnén heter, apropå senaste albumet, "Sonic boom over Europe", och inleds med att Kiss sätter ner sina respektingivande platåklackar av kromad metall till ett färskt spår: "Modern day Delilah".
Stadion är precis så blåsig, småregnig och sommarkylig som bara Stadion kan vara och så dags rinner redan sminket utmed kinderna på många av fansen.
Men amerikanarna trotsar väder och, framför allt, vind och får kvällen att bli till ett party trots allt.

Väl medvetna om att rockklyschan om att man bara är så bra som sitt senaste album är just detta - en rockklyscha.
Det blir bara ytterligare två låtar från senaste plattan.
Resten av tiden ägnas åt nostalgiskt tungfladdrande och generöst med material från 70-talet. En epok som skulle kunna kännas dammig och omodern, men som istället framstår som något vitalt (!) och hungrigt (!!).
Fördelen med att uppträda i smink och peruker kunde inte illustreras bättre.
Medan andra rockstjärnor åldras obevekligt i takt med att åren går är det omöjligt att se att general Simmons är 60+ när han står i full stridsmundering framför sin armé av Kiss-fans.

Allt är givetvis bara en illussion. Men den är så briljant förpackad att man sväljer den utan att blinka.
Visserligen är det ett problem att general Stanleys stridsplan mest går ut på att gasta publifriande smicker med en röst som låter e x a k t som Lois Griffin ("Family guy"), att hans falsett inte har någon vidare spänst och att rösten stundtals mattas hörbart under loppet av en enda låt. Liksom att det är olyckligt att Gene Simmons uppenbarligen framför vissa nummer på sparlåga med uppenbar baktanke på att ha rösten kvar till finalen.

Precis som det känns lite märkligt att kvartettens två reservdelar - Eric Singer och Tommy Thayer - gör Ace Frehleys och Peter Criss specialare till sina egna.
Men det stora problemet är den djupa svacka Kiss hamnar i, efter sin stabila inledning.
Kanske är den ett ålderstecken, men jag ser det snarare som att bandet inte är gjort för att hålla på i en och en halv timme. 90 minuter - en lång konsert under deras storhetsperiod - hade med stor sannolikhet gjort showen bättre.
Att de fortfarande har en förmåga att koka ihop en högenergisk underhållning råder det ju ingen tvekan om. Avslutningen är nämligen barnsligt formidabel.
När Kiss tagit sats levererar de nämligen allt de lovat, och dessutom lite till.
Eldfängda pyron, magnifika flygturer, grym videografik, oemotståndliga partyrefränger och ett storslaget schlagerkonfetti.

Det är insmickrande som en valkampanj och raffinerat som en OS-avslutning. Och när bandet går av gör de givetvis sorti till ett kolossalt fyrverkeri som får marken att mullra.
Kiss bara: Boom!
Yeah.