"Kent" (1995)

Ett år efter den uttömmande Kent-boxen står det klart att det här är ett album man bara kan gilla av nostalgiska skäl. Och det gör i alla fall jag. Främst dist-indien "Frank", "Stenbrott" och "Blåjeans". Resten känns väldigt daterat.

"Verkligen" (1996)

Kents ojämnaste platta. "Kräm" låter fortfarande bra - live. Och "En timme en minut" är det snyggaste Jocke Berg skrivit så här långt in i karriären. Kent famlar efter något stort, men det är tydligt att de bara når halvvägs fram.

"Isola" (1997)

Kent satt antagligen på framgångsformeln tidigare, men det var här den presenterades i sin fulla form. En lika hungrig som balanserad indieorkester som växte till Sveriges Största Rockband i avslutande "747". Men soundet.., det känns verkligen -97.

"Hagnesta Hill" (1999)
 
Inledningen är tokstark: 1) "Kungen är död", 2) "Revolt III", 3) "Musik non stop". Och hela albumet bjuder på ett mjukare mer precist sound än tidigare. Kent föreföll oslagbara, men 13 spår var nog tre för många. Snart skulle de överträffa sig själva.

"Vapen & ammunition" (2002)

30-årskrisen är ett faktum. Och en styrka. Det ryms inte en onödig pose på "Vapen & ammunition", bara tio tokstarka poplåtar med så obändigt självförtroende att det känns som om Björn & Benny avlat fram tio trasiga små kärleksbarn med Nick Drake på tunnelbanan in till London.

"Du & jag döden" (2005)

En hitskiva baserad på Kents egna 90-tal och det 80-tal de växte upp i. Ett övertygande omodernt hantverk. Men kanske borde de dragit låtarna ett varv till. Det var först live som "Den döda vinkeln" och "Mannen i den vita hatten" växte ut till de solklara mästerverk de faktiskt är.

"Tillbaka till samtiden" (2007)

Som om Kent tröttnade på Kent innan andra hann. I stället återuppfann de sig själva genom att gräva djupare, och omfamna den elektronik de sneglat på när de gjort B-sidor. Från inledande technoknocken "Elefanter" till ödsliga avslutningen "Ensammast i Sverige". Svart briljans.