Kent är, om uttrycket tillåts, tillbaka.
Det var länge sedan bandet övertygade så mycket på en turnépremiär, och med tanke på att de har en tendens att öka trycket för varje spelning de gör så kan det här, vad det lider, bli en klassisk Kent-turné.
Förväntningarna är ju på den nivån – skyhöga.
Efter senaste albumet ”Tillbaka till samtiden” lär det knappast finnas en konsertbiljett som når högre svarta börsvärde just nu.
Kent har blivit Nordens största band. Frågan är om de parallellt med de kommersiella framgångarna blivit Nordens b ä s t a band.
Svaret är – ja.
Hives må vara roligare, men ingen orkester på de här breddgraderna slår ett Kent
i form.

Efter en suggestiv och utomordentligt läcker inledning (bandet spelar framför en gigantisk videoskärm som mestadels projicerar snygga djur i vackra slow motion-sekvenser) tar konserten eld i gamla ”Revolt III”. Provokativa bilder exploderar samtidigt som bandet, och konserten, siktar mot en ny dimension.
Det är hårt, syntigt, hungrigt och inbjudande på samma gång.
Vid det här laget har Kent dessutom så många hits att de kan låta ”Dom andra” och ”Om du var här” vila utan att tomrum uppstår.
Visst är det småknackigt ibland (glömda textrader,
melodislingor som kommer in en nano-sekund för sent) men undantaget de andhämtningspauser som recenseras här intill är helheten vansinnigt imponerande.

Jag vet inte om det är Kent som hittat tillbaka till sig själva eller om det bara är lokalen
– de är som gjorda för att spela på klubbar
i den här storleken
– men jag har inte sett dem så bångstyrigt säkra på sin sak sedan 1900-talet.
Det är en attityd som vinner.
Det är som att bli överkörd om och om igen, och att inse att det är toppen.
Det är succé.

Avslutande ”Mannen i den vita hatten” sitter som en, ähum, smäck.
”Gravitation” sjunker som en, host host.., sten.