Efter två låtar slår det James Hetfield som säger:
- Nu minns jag Stockholm. Det är ni som är så högljudda.
Detta, ett av de mest beprövade tricken för att få i gång folk, fungerar alltid. Det är samma klyscha som vi recensenter alltid häver ur oss när det är stora hårdrocksevenemang i Sverige. Det är inte desto mindre sant.

Ger oss svaret

I kväll ger Metallica mig äntligen svaret på frågan varför just de svenska fansen sluter upp så kring ett band och får frontmannen att kalla oss "bandets femte medlem". I större utsträckning än i de flesta andra länder är konsertbesökarna vanliga svensson, sådana som skiter i kredd och tillåter sig att släppa loss. Det är därför en cover som "Helpless" och en live sällan spelad låt som "Jump in the fire" går hem lika dåligt som inarbetade långkörarna "Harvester of sorrow" och "Seek and destroy" får folk att bära fram gruppen.
Att låtlistan tillhör de sämre under Europaturnén spelar mindre roll.
Den är unik och exakt alla dessa nummer har Metallica inte framfört tidigare - det är det viktiga. Det är detta som får bandmedlemmarna att undvika att falla in i den där trötta rutinen och hamna i en löpande band-mentalitet som kan döda all glädje. Och det är därför Hetfield ser så jävla taggad ut när han bränner av "Enter Sandman" för kanske åttahundrade gången.

Kärleken är tillbaka

Lekfullheten och humorn är tillbaka i Metallica. Det syns backstage, där crewet har ett skämtsamt benämnt terapirum som en uppenbar drift med dokumentären "Some kind of monster", och det genomsyrar medlemmarnas attityd live.
För sju år sedan stod inte James Hetfield, Kirk Hammett och Lars Ulrich ut med varandra. Nu söker de konstant varandras närhet på scen.
Förhållandet har krisat, men nu är det mest kärlek inom och till Metallica.