När Lisa Nilsson står på scen för att fira 20 år på scen är det rösten i fokus. Rösten och den fantastiska humorn. För hon kan prata och hon gör det väl och underhållande. Driver med sig själv, är allvarlig ibland, knyter samman låtarna med lite anekdoter på ett snyggt vis.
Men det är ju rösten det handlar om.

Hon sjunger som en smekning. Är len och uttrycksfull. Har kraft då det behövs, innerlighet då så krävs, lekfullhet då det faller henne in.
Lisa Nilsson är, 2010, helt enkelt en fantastisk sångerska, som glider mellan pop, soul, ballader, jazz och samba.
När hon är djärv är hon enastående. Som sambamedleyt som inleds med "Sambou sambou" och blir kryddan på kvällen. Inledningsvis ensam med gitarristen Mattias Torell för att växa ut till ackompanjemang från hela orkestern lever Lisa Nilsson ut sin dröm och sin röst. Orädd och stark.

När hon sedan i finalen möter genombrottslåtarna, som Mauro Scoccos ädelstenar, "Vad du ser är vad du får" och "Varje gång jag ser dig" så välter Rondo fullständigt omkull av kraften.
Då är det lätt att trivas.
Men bland allt moget vin finns det märkligt mycket vatten.
En slarvig "Himlen runt hörnet" - inleds som ballad för att kläs i ursprungsdräkten - går bort. Den bleka inledningen med arrangemang som inte vågar, inte vill, likaså. Och några trista gospelförsök.
Synd på ett kalas med bra intentioner.