Iron Maiden har under 2000-talet närmast blivit en sorts hårdrockens Radiohead. Detta genom att konsekvent slå bakut när de kommer i närheten av den typ av låtar som en gång gjorde dem populära.
Inga andra skulle kunna släppa ett album som ”The final frontier” utan att begå kommersiellt självmord.

Även om merparten av fansen efterfrågar refrängstarka låtar fortsätter de att stödja ett band som för länge, länge sedan förlorat uppfattningen om hur en riktigt vass och minnesvärd refräng ska låta eller bindas ihop med övriga partier. Att till exempel yla ”The final frontier” 20 gånger inom loppet av tre minuter är väl billigt. Och att nedladdningssmakprovet ”El Dorado” är hemskt som ett datavirus tycks alla redan vara eniga om.
Nej, de första fem låtarna är bagateller, även om Bruce Dickinsons flygarballad ”Coming home” säkert kan lyfta live.

De sista fem spåren är helt annorlunda och rena mastodonstycken. Samtliga inleds med lugna och dramatiska intron, men vecklar sedan ut sig på olika sätt. Var och ett utgörs av oräkneliga beståndsdelar, många av dem komplex prog(hård)rock från en svunnen era.
”The talisman” är lättast att ta till sig medan ”When the wild winds blow” är så mångfasetterad att den till och med rymmer en melodi och riff som med högre tempo hade blivit Bad Religion-punkrock.
Och ”The man who would be king” är det tydligaste exemplet på att Iron Maiden numera är som bäst när de trilskas och inte ger oss det som vi vill ha, utan vad de vill och måste göra för att själva må bra.