Vissa artister passar bättre än andra för konserthus.

Eva Dahlgren passar förträffligt.

Hennes 19 sånger uppmanar sällan till handklapp, dans eller allsång. Förmodligen avnjuts de allra bäst när man får sjunka ner i en bekväm stol och lyssna. Som upplägget ser ut den här hösten.

I år består heller inte låtarna enbart av sång och musik. Dahlgren & co står framför en stor filmduk med motiv som förändras långsamt. Ibland utgörs projektionerna av vajande solrosor, ibland virvlande snö, ibland visar kortfilmerna böljande hav, och så vidare.

Klyschigt?

Kanske det kanske. Men det händer åtminstone något.

Låtlistan är ju inte direkt tidernas överraskning. Alla titlar utom tre finns på senaste samlingsskivan. Vi har hört det mesta förut, fast vi har faktiskt inte upplevt Eva Dahlgren på detta viset. Och även om jag inte är överförtjust i alla ambitiösa omarrangemang så är körtjejen Annika Granlund, beväpnad med en arsenal av blås- sortiment, ett lyckat inslag i ljud- bilden.

Eva Dahlgren visar lite premiärnerver inledningsvis men blir säkrare under kvällens gång. På vägen finner hon sin intensiva närvaro och mjuka elegans.

Resan dit kunde varit kortare, men avslutningen är väldigt laddad och utomordentligt lyckad.