Det sägs att Lou Reeds skivbolag slog bakut när de fick höra låtarna till "Berlin" första gången och kortade ner plattan från en dubbel till en enkel.
Efter den här kvällen är jag på bolagets sida.
Med en barnkör från London, blåsare, stråkar och ett stort rockband i ryggen drar Reed nämligen ut "Berlin" på längden till nästan det dubbla jämfört med skivan. Längd i sig är inte fel, men här tillför det inte mycket. Mest står stenansiktet Reed, i ärmlös brun t-shirt och jeans, och jammar skralt med gitarristen Steve Hunter medan barnkören och fan och hans moster väntar på att låten ska ta slut någon gång.

Sedan har vi det här med Allvaret.
Nej, "Berlin" är ingen partyplatta och berättelsen om det dekadenta paret Jim och Caroline är ingen skrattfest. Det är för Guds skull en "föreställning" vi är på, ingen konsert. Men måste det betyda långtråkigt och framför allt högtidligt? Vi snackar inte om "Hamlet", direkt. Snarare grötrim och övertydliga filmprojektioner mot en ful tapet.

"Vi är ett rock'n'roll-band, det här är inte så formellt som ni tycks tro", säger huvudpersonen efter en rusig "Rock and roll" som extranummer.
Det kanske du skulle sagt från början, Lou.