Jodå, Axl. Vi vet var vi är.
Vi är fanimej inte i djungeln, men väl på en köldfrusen åker i Blekinge där vi väntar på att ett av världens stora rockband ska övertyga. Det går sisådär med den saken.
Det är under en festivals sista skälvande timmar som vi mest behöver en återuppstånden rock-messias för att värma oss. Messias är sen. Efter en halvtimme börjar publiken att bua, efter femtio kommer han till slut ut, i röd bandana och en kavaj som måste ha legat underst i Steven Tylers garderob. Det blixtrar och sprakar på scen, kompbandet gör vad de kan och Axl själv svänger mickställ som i fornstora dar. Men det som borde hända gör inte det.

Guns'n'Roses har nu faktiskt spelat längre tillsammans utan Slash och Duff än med. Kanske var inte allt bättre förr, men väl mer spännande. Nu känns Guns'n'Roses som en helt okej men ofarlig partykoloss som lever på gamla meriter.
Efter tjugo minuter sjunger Axl "Sorry" och en del i publiken börjar dra sig hemåt. Ett stilla regn faller när Sweden Rock 2010 avslutas med ett jaha.