Egentligen borde beskedet kommit tidigare, men Rockparty har kämpat för att hålla klassikern vid liv. Trots upprepade publikfiaskon och konkurser.
Egentligen borde man inte bli det minsta förvånad över att sagan nu är slut.
Programmet har inte haft någon lyster på flera år, och festivalen har förvandlats till ett inslag i livesommaren. Inte ett måste.
En gång var den det. På ett sätt som saknar motstycke i dag, även om Sweden Rock och Peace & Love slagit Hultsfredsfestivalens publikrekord upprepade gånger.
Men under 90-talet, framför allt dess första hälft, var Hultsfred musiksveriges hjärta och själ.

Svenska artister bönade och bad för att bli bokade, utländska artister såg det som ett kreddigt kvitto att Rockparty - arrangörerna med full koll - betalat för deras tjänster. Ibland kunde stjärnorna, eller åtminstone deras skivbolag, stå för notan. Bara för att få synas på den svenska uppstickaren som år efter år skrapade ihop smartare och mer spännande program än självaste Roskilde.
Och på backstageområdet minglade glada artister med välmående skivbolag och varenda popsnöre som övervägt att trycka musikjournalist på visitkortet.
Men det var ett tag sedan.

Det är svårt att se någon enskild händelse som förändrade situationen.
Själv har jag haft problem med den vilda campingfyllan med medföljande våldtäkter och fall av misshandel - och ibland hjärndöda upplopp - som drabbat Hultsfred vissa år. Med den taggiga attityd som Rockparty antog för drygt tio år sedan när en flicka klämdes ihjäl under en kaotisk Hole-konsert. Deras ovilja att ta kritik för festivalens "nya" inriktning och - inte minst - deras vimsiga bokningar.
Fingertoppskänslan som präglade i stort sett hela 90-talet har varit som bortblåst de senaste åren. Det är den jag syftar på när jag pratar om att festivalen varit sjuk ett tag.
Bokningskriget med Live nation stod dem dyrt. Men framför allt tappade de kollen.
De försökte köra stenhårt med metal när Sweden Rock exploderade. De försökte med Tracks-band som Killers och Scissor Sisters när tokbreda Peace & Love lockade tusentals fler. De dribblade med sitt datum.
De nischade sig exakt i mitten av Tracks-listan och överlät kreddstämpeln till Way Out West utan kamp.

Beskedet om konkursen kom när jag var på Vampire Weekend i Stockholm i går kväll. Och surret spred sig snabbt i lokalen. Många var ledsna. Ingen jag stötte på hade planerat att åka. Ett mer talande exempel på hur Hultsfredsfestivalen förlorat all sin relevans får ni gärna återkomma med.
Rockparty har helt enkelt gjort ett sämre jobb under 00-talet än under 80- och 90-talet.
Men deras insats för musik-Sverige blir inte mindre för det.
Nedläggningen blir inte mindre tragisk på grund av detta.
Hela byns identitet, och en stor del av årsinkomsterna, har legat i festivalen. Nu finns den inte mer, och kommunen borde boka krishjälp för hela bygden i höst om den inte gjorde det i går.
Inget gott varar för evigt. Det är alltid lika sorgligt att konstatera.