GÖTEBORG. Tio år, tio år.
Då, när Håkan skulle spela sina nya låtar borta i Bragebacken, ett stenkast bort från Way out wests största scen, kom femtio pers.
"Jag fick en eller två getingar dagen efter, men livet var väl värt det då", säger han i en lång och under- hållande anekdot mellan känsloexplosionerna.
Det blir några fler getingar nu.

Det gick nästan att höra klassiker-surret, redan när det blev klart att Håkan Hellström skulle framföra hela debuten låt för låt på hemmaplan. Fem getingar attackerar i samma stund han gör entré nere vid kravallstaketet i sjömansjackan från förr.
Stadens stora son skakar på huvudet som om han inte kan tro vad som händer, hälsar på fansen längst fram, tar sig upp på scen och exploderar. Som så många gånger förr. Den här gången är ändå speciell.
Jag har nog aldrig tidigare varit med om en konsertupplevelse där det så tydligt märks att vi delar på något tillsammans, vi i publiken och de däruppe. Något som är lika mycket värt för var och en.

För alla har vi våra egna minnen kopplade till Håkans debut. Hemmafester, utgångar, kärlekshistorier, eufori och dimmiga dagar, tragik och magi.
Hellström har gjort bättre skivor efter debuten, han och bandet har säkert gjort starkare konserter än i går, rent spelmässigt. Men just den där känslan som lyfte oss i publiken i går är svår att beskriva. Tårfyllda ögon och ståpäls kommer närmare än ord.
"Skivan har klarat sig i tio år och det är er förtjänst" säger Hellström i slutet, och det har han rätt i. Samtidigt ska han och de fenomenala bandmatroserna hyllas för att de ror det hela i land.

"Jag trodde inte jag skulle stanna så länge" sjunger Håkan Hellström i det enda nyskrivna spåret som vi får för kvällen.
Efter i går hoppas jag att han aldrig kommer försvinna.