På tre röda har han dessutom fixat allsång och fått upp ett fan i illröd kroppsstrumpa på scen.
Det slutar inte med det.
För Green Day är livet en fest. Som ett manifest för de rödgröna ska alla vara med och det är sannerligen svårt att låta bli.

Green Day bjuder i ett rasande tempo på fantastiskt underhållning men också sinnessjukt pajaseri. Ibland kittlande skickligt, emellanåt plumpt, någon gång over the top.

Bland sitt eget material fräser de in låtar från Black Sabbath, Guns'n Roses, Stones, AC/DC och Beatles i oförskräckta covers.
Med Billie Joe Armstrong som en riktigt stark frontman, som generöst bjuder in sin publik blir det så kul som man bara kan önska sig.

Han plockar upp folk från publiken, kör allsång i tid och otid, låter en upplockad kille sjunga hela "Longview" (dessutom riktigt bra) och är en aldrig sinande energikick.
Det är i sin tur på gott och ont.
För när tempot är så frenetiskt högt lyckas Green Day aldrig riktigt toppa någon gång.

Egentligen är det först i de sista extranumren som det händer något annorlunda. När Bille Joe Armstrong kliver in ensam på scen och med akustiskt gitarr inleder med "When it's time" och sedan hjärtekrossande "Wake me up when September ends". Då visar bandet på sin spännvidd mellan fullständig galenskap och blodigt allvar.