Han kommer in på scen stödd på en käpp och med en skummande mellanöl i näven. I svart mysdräkt som varken är svart eller mysig längre liknar han nån av figurerna i alla dessa kultförklarade skräckfilmer som han förstörde sin ungdom med.
– I'm a creep,  I'm a weirdo.
Sjunger han i Radiohead–låten som Timo Räisänen gjorde folklig i ”På spåret”. Men han har gör det med en skevt leende och plirande ögon. Liknar mer gamle Café Sundsvall-värden Gunnar Arvidsson än Ted Bundy.

Under 85 minuter betar han och en komptrio av de flesta av låtarna på nya tvåspråkiga ”Den mörka blomman/Dark Flower”. Stämningsfulla versioner av Stina Nordenstam-låtarna och ”I himlen”, som fått en ny text ”eftersom den gamla var för puttinuttig”. Men knöliga ”Christmas” med jobbigt cellospel av Sebastian Öberg har åtminstone jag svårt att ta till mig. Men när han fått vara avig och motsträvig ett tag är det ok att ge folket vad folket vill ha. Och folket får ABBA:s ”Winner takes it all” och folket stampar och klappar så att den gamla Stenhammarsalen i konserthuset drabbas av skrämselhicka. Han kan få den mest banala poplåt att bli stor sångkonst. Den låten går över i Towa Carsons ”Alla har glömt” som han gjorde som pausunderhållare i Melodifestivalen härom veckan. Sen tar han farväl med en känslig version av ”My funny valintine” som får åtminstone mig att önska en skiva där han tolkar musikallåtar.