EN NY BENNY. I en intervju med Expressens Cecilia Hagen svarade Benny Andersson på frågan om hur han förändrats av att vara så rik. "När man inte behöver bekymra sig om att få ihop till hyra och mat för dagen kan man lägga kraft på andra saker", svarade han. Foto: Alexander Donka
EN NY BENNY. I en intervju med Expressens Cecilia Hagen svarade Benny Andersson på frågan om hur han förändrats av att vara så rik. "När man inte behöver bekymra sig om att få ihop till hyra och mat för dagen kan man lägga kraft på andra saker", svarade han. Foto: Alexander Donka

Från världsstjärna till politisk aktivist

Publicerad

Under sommaren turnerar Sveriges störste låtskrivare som vanligt runt landets scener.

Men något har hänt med Benny Andersson.

När Gudrun Schyman greppade sin mikrofon och ställde sig på den tuggummifläckiga asfalten utanför Åhléns i Stockholm återstod fyra dagar till 2009 års EU-parlamentsval.

Enligt kalendern var det sommar, men de fåtaliga människor som lyssnade när hon försökte överrösta skränet från studentflaken runt Sergels Torg var klädda i halsdukar och täckjackor. Uppslutningen på kampanjens tidigare torgmöten hade inte varit mycket bättre.                                                                               

Landets främsta valforskare förutsade att bara 40 procent av befolkningen skulle rösta. Av dem var det ytterst få som sympatiserade med Feministiskt initiativ. I det senaste Sifodiagrammet hade stödet varit så litet att partiet inte ens hade en egen stapel utan ingick i gruppen "övriga partier" - som tillsammans inte förutspåddes få fler än 0,9 procent av rösterna.

Med andra ord: Alla som följt nyheterna de senaste dagarna insåg att Schyman inte hade en chans. Särskilt inte som hennes valkampanj saknade budget. Ändå fortsatte hon att flänga runt mellan intervjuer och torgmöten med ett hemmagjort plakat i baksätet.

Kontaktade Gudrun Schyman

Efter talet utanför Åhléns väntade en telefonintervju. I direktsändning berättade radioprogramledaren Thomas Nordegren att han precis förtidsröstat i sin Icabutik. Där hade han sett valsedlar från Piratpartiet och Sverigedemokraterna, till och med från Nationaldemokraterna - men inga från Feministiskt initiativ.

Gudrun Schyman förklarade: eftersom hennes parti fått mindre än en procent av rösterna i det föregående valet fick de inga valsedlar, utan var tvungna att trycka upp dem själva. Och de hade inte råd att distribuera dem till alla vallokaler.

Efter intervjun kastade hon sig in i bilen och körde mot en flygbladsutdelning på Slussen.

Då ringde telefonen igen.

Mannen i luren presenterade sig som Benny Andersson. Några minuter tidigare hade han suttit i sin bil och lyssnat på P1. När han hört Gudrun Schyman berätta om röstsedlarna hade han blivit så upprörd att han ringde för att fråga om det fanns något att göra åt saken. Gudrun Schyman förklarade att folk kunde rösta på henne genom att skriva "Feministiskt initiativ" på ett blankt papper. Problemet var bara att ingen visste det.

Efter att de talat en stund sa Benny att han nog skulle kunna hjälpa henne.

Två dagar senare kunde man läsa helsidesannonser i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen där Gudrun Schyman förklarade hur man skulle gå till väga för att rösta på henne. Schyman fick aldrig någon plats i parlamentet, men resultatet - 2,2 procent - överträffade alla bedömares förväntningar och var det bästa partiet haft i något val.

Annonsen kostade Benny Andersson drygt en miljon kronor. De flesta betraktade gåvan som en engångshändelse, ett plötsligt infall från en förmögen man som ville rätta till ett akut valtekniskt problem.

I själva verket säger den kanske mer om Benny Andersson än låtarna som gjort honom berömd.

Eller som Schyman uttrycker det:

- Benny Andersson är nog inte riktigt som många människor tror.

Fick dragspel av sin farfar

De flesta personer över 30 vet hur ansträngt det kan vara att umgås med gamla bästisar som man inte längre har nära kontakt med. Båda försöker för-gäves hitta tillbaka till vännen de kände för tio eller femton år sedan - trots att den personen inte längre finns. Det är som att man vägrar att se hur mycket både man själv och den gamle vännen förändrats sedan man lärde kända varandra.

Något liknande händer med allmänhetens relation till personer som är mycket berömda under lång tid. Under de första åren av personens liv i offentligheten fylls medierna av nyfikna artiklar om alla möjliga aspekter av personens liv. Efter hand utkristalliseras en slags kanon. För varje gång den upprepas mals vissa anekdoter ned i glömska medan andra slipas till byggstenar i berättelsen om den offentliga personen. Såvida inga stora skandaler inträffar kan personen förändras utan att den offentliga berättelsen hänger med.

Den historia om Benny Andersson som polerats fram under decennier börjar när den sexårige byggarbetarsonen fick ett dragspel av sin farfar. Så småningom lärde han sig spela piano, och när han var 14 år satt han vid tangenterna fyra timmar om dagen.

Några år senare blev Hep Stars, med hjälp av Bennys låtar, ett av Sveriges största popband.

Den mest återberättade anekdoten i berättelsen om Benny utspelar sig en natt 1965 då han träffade Hootenanny Singers låtskrivare Björn Ulvaeus på en efterfest i Linköping.

Några år senare lämnade han Hep Stars för att tillsammans med Ulvaeus bli husproducent och låtskrivare hos den energiske musikentreprenören Stikkan Andersson på skivbolaget Polar.

Abbas framgångar uppskattades inte

Efter att Björn och Benny, förstärkta av Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad vann Eurovisionsschlagerfestivalen 1974 radade Abba upp hitlåtar. I takt med att försäljningen började räknas i hundratals miljoner steg intäkterna för Polar Music International, bolaget som Abborna ägde tillsammans med Stikkan Andersson.

Till den etablerade berättelsen om Benny Andersson hör också att bandets framgångar inte uppskattades av alla. I en tid av politisk medvetenhet framstod Abbas musik som världsfrånvänd. Medan många av deras jämnåriga demonstrerade mot Vietnamkriget släppte de skivor med omslag där de åkte helikopter eller läppjade champagne i baksätet av en limousine. I samband med bröllopet mellan Kung Carl Gustaf och Silvia Sommerlath framträdde de i direktsänd tv med den nyskrivna "Dancing Queen."

Nationalteaterns Ulf Dageby anklagade i låten "Doin' the omoralisk schlagerfestival" Abba för att vara "döda som sillkonserver". Det var dock inte bara deras "skitmusik" som proggarna retade sig på. Även den borgerliga livs- stilen stack i ögonen.

1977 konstaterade en internationell affärstidning att Polar Music International var Sveriges lönsammaste företag. En del av pengarna användes till att köpa tillräckligt många aktier för att få kontroll över flera företag på Stockholmsbörsen.

- De blev rika snabbt. Benny köpte finare båtar och ett hus på Lidingö med Frida, säger Lena Andersson, som tog en paus i sin solokarriär för att bli körsångare på Abbas världsturné 1977.

Så småningom upplöstes både äktenskapen och bandet - men Bennys samarbete med Björn Ulvaeus fortsatte; efter succémusikalerna "Chess", "Kristina från Duvemåla" och "Mamma Mia!" har Björn skrivit texterna till Benny Anderssons Orkester. Samtidigt har bilden av Benny som den ofarliga folklighetens främsta ton- sättare cementerats.

När Abba-muséet invigdes på Djurgården i maj var det ingen som trodde att hela bandet skulle dyka upp tillsammans. Däremot väntade alla pressfotografer på att få ta en bild på det folkliga låtskrivarparet.

Björn och Benny visade sig inte tillsammans

Fem decennier efter att de träffades tillhör "Björn och Benny" den lilla skara människor som, i likhet med exempelvis Zlatan, är sina förnamn med hela svenska folket. Men där fotbollsstjärnan står för en kaxig, nysvensk individualism representerar de en väluppfostrad mysborgerlighet. I tidningarna utmålas de ofta som oskiljaktiga: De bor i varsin villa på Djurgården, de träffas varje vecka på Bennys kontor, och de är så lika att en beskrivning av den ena lika gärna kunnat syfta på den andre: Cendréfärgat hår med bena till höger, gråsprängt skägg, glasögon och mörk kavaj. Fredrik Lindström har till och med gett ut en bok om vardagsmysterier med titeln "Vem är Björn och vem är Benny?"

Men ju längre invigningskvällen led, desto mer irriterad blev stämningen bland pressfotograferna - Benny och Björn visade sig aldrig tillsammans.

För dem som, mot förmodan, sett Benny intervjuas i det finska tv-programmet "En kväll med Anne och Hannah" häromåret kom det inte som en total överraskning. Där förklarade Benny att han nästan aldrig träffar Björn utanför jobbet: "Vi är inte ett dugg lika. Vi tycker ganska olika om saker och ting. Det är som det är."

Faktum är att Benny flera gånger försökt understryka att han inte alls är som Björn.

När en brittisk radioreporter antydde att det kan finnas något "cheesy" i vissa av Abbas låtar svarade han:

- Jag har aldrig tyckt att de är fåniga. Och om du tänker efter är musiken inte fånig.Om något är fånigt så är det texterna. Och de har jag aldrig skrivit.

Man kan tycka vad man vill om Björn Ulvaeus lyrik, men den mest uppenbara skillnaden mellan dem är sättet på vilket de använt sitt inflytande och sina pengar.

Björn har framför allt engagerat sig för fyra saker: Kampen för"ett kontantfritt samhälle", bekämpandet av fildelning, föreningen Humanisterna som verkar mot "religiös extremism" - och inrättandet av det enorma Abbamuséet. Ulvaeus, som själv äger den största delen av museet och är aktiv i styrelsen, minglade länge på invigningens röda matta. Han kramade om Eva Dahlgren och Efva Attling, skrev autografer till de ditresta fansen och lät sig fotograferas framför sponsorbilen från Volkswagen.

Benny däremot såg ut att vilja komma därifrån så snabbt som möjligt. När en reporter frågade vad ha n tyckte om muséet muttrade han:

- Jag har alltid tyckt att det är en dålig idé. Det kanske bara är jag som tycker det, men de kunde väl vänta tills man har tagit ner skylten.

Ju fler människor runt Benny Andersson man talar med, desto mer uppenbart blir det att något hänt sedan berättelsen om honom stelnade. Runt om i alla tänkbara skrymslen av Sverige finns dessutom nördar som kan vittna om att Benny Andersson är något annat än en harmlös hitkompositör.

Intresserad av fåglar

I slutet av åttiotalet tog Lars Svensson tjänstledigt från jobbet som förlagsredaktör på Bonniers för att ägna sig på heltid åt fåglar. När han inte satt vid skrivmaskinen och arbetade på en fälthandbok om Europas över 750 arter reste han landet runt med en gammal mikrofon och spelade in fågelsång.

Efter hand byggde han upp en ansenlig samling inspelningar. En kassett med sovjetiska fågelljud hade han till och med gett ut, men den hade av begripliga skäl inte blivit någon storsäljare.

En kväll när han satt i sin lägenhet i Stockholm ringde telefonen.

Personen i luren presenterade sig som Benny Andersson.

Benny berättade att han länge varit intresserad av fåglar, och att han med hjälp av fågelhandböcker lärt sig hur många arter såg ut - men inte hur de lät. Han var säker på att fler än han hade samma problem, och skulle uppskatta en skiva med de vanligaste fåglarnas sång.

Benny förklarade att han ville ha alla fågelljud inspelade digitalt i stereo.

- Jag har inte någon digital bandspelare, sa Lars.

- Det ordnar jag, sa Benny.

En timme senare stod Clabbe af Geijerstam utanför porten med en bandspelare.

De två följande åren smög Lars Svensson genom skånska bokskogar och norrländska myrar med Clabbes inspelningsapparat. Samtidigt gick miljontals musikkonsumenter och undrade hur Benny Andersson skulle följa upp succéerna med Abba och "Chess".

1990 fick de svaret. "Fågelsång i Sverige, 90 välkända fåglars läten" blev en av skivbranschens mest oväntade försäljningssuccéer, den sålde guld och fick tryckas i flera upplagor.

- Benny var väldigt generös med ersättning för arbetet, säger Lars Svensson. När han väl hade bestämt sig fanns inga problem. Sätt i gång, bara, sa han. Jag drog in en riktig hacka på det där. I 10-12 år efter att den kommit ut fick jag ut en hygglig slant om året i royalties.

Moraeus: "Vi funkade bra ihop"

En kväll 1986 åkte fyra musiklärare från Orsa till Fryxbos fäbodpensionat för att spela på en kompis födelsedagskalas med sitt spelmanslag. De stod ofta för underhållningen på fester i Siljansbygden. På sjuttiotalet hade de till och med fått spela in en skiva, men eftersom intresset för folkmusik svalnat hade det inte blivit fler.

När de satte i gång att spela för födelsedagsbarnet visade det sig snart att Benny Andersson, av en slump, bodde på samma pensionat. Hur det kom sig, så stod han snart och kompade dem på det gamla pianot.

- Vi är ju i grund och botten gehörsspelare, säger violinisten Olle Moraeus. Det var han också, så vi funkade väldigt bra ihop.

Efteråt förklarade Benny Andersson att han planerat att spela in en dragspelsskiva. Nu undrade han om de ville vara med. Efter att "Klinga mina klockor" släppts fick musiklärarnas orkester, Orsa Spelmän, ge ut egna skivor. Snart tog de emot grammisar, spelade in tv-program och uppträdde för Drottning Silvia på hennes 50-årsdag.

- En gång spelade vi med Benny på en Abba Tribute-gala i London, säger Olle Moraeus. Det var 35 000 i publiken. På scen stod Kylie Minogue och Chaka Khan.

Mitt i allt det gick vi in, i folkdräkt, med Benny, och spelade en polska från Bingsjö som heter "Hjortingen". Det jublet man möttes av, det var helt osannolikt. Det var bland det största jag varit med om.

- Utan Benny hade den här sortens musik aldrig nått ut till så många människor. När han spelade folkmusik med oss kom den ju fram i ljuset. Där han är, där är ljuset.

Arkitekten Mats Edblom berättar en liknande historia. När han 2008 såg hur Stockholms stad ville att man skulle bygga om Slussen blev han så arg att han skrev en insändare på rim i Dagens Nyheter. Därefter arbetade han fram ett alternativt förslag, som han ställde ut i Konstakademins lokaler på Fredsgatan. Tyvärr tvingades han snart konstatera att det inte var särskilt många som brydde sig om frågan.

Men en dag, tre år efter att Edblom skrivit sin protestdikt, klev Benny in i visningslokalen.

Några dagar senare fick Mats Edblom ett telefonsamtal.

Efter att Benny Andersson sedan skrivit en debattartikel i DN och begärt att hans porträtt på Arlanda skulle plockas ner fanns det knappast någon i Sverige som inte var insatt i kritiken mot Slussenförslaget.

Benny betalade konstnären

Runtom i Sverige finns ett otal personer som kan berätta liknande historier om hur de kämpat med något obskyrt som inte fått luft under vingarna, när de fått ett osannolikt vältajmat telefonsamtal från Benny Andersson.

Den fattige konstnären Peter Johansson - vars verk bland annat består av fotografier av honom själv i svensk- färgad bikini och stående Pippi Långstrump-flätor - visste att Dalarnas museum var intresserade av hans verk, men att de saknade resurser. När Benny Andersson fick veta det gav han Dalarnas museum möjlighet att själva välja bland Peters verk. Benny betalade.

Per Gudmundson, verksamhetsledaren på Folkmusikens hus i Rättvik, satt på sin arbetsplats nedanför ett fotografi på spelmannen Höök-Olof Andersson och förberedde ett pressmeddelande om att Folkmusikens hus hotades av nedläggning på grund av indragna EU-medel när Benny Andersson ringde.

I slutet av 2012 var författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg bekymrade eftersom filmatiseringen av deras ungdomsfantasyroman "Cirkeln" verkade rinna ut i sanden. De kom inte överens med producenterna och visste inte hur de skulle komma vidare.

Samtidigt läste Benny Anderssons son Ludvig boken och gillade den så mycket att han gav den till sin pappa. Kort därpå blev det klart att Benny och Ludvig startat ett produktionsbolag och var beredda att bekosta och producera filmen.

Kapitlet som saknats i berättelsen om Benny Andersson handlar om hur han konsekvent sökt upp människor som befinner sig väldigt långt från den kommersiella mittfåra som gjort honom berömd. En måste leta noga för att hitta ett mindre parti, ett mer obskyrt friluftsintresse, en mindre populistisk samhällsfråga eller ett smalare konstnärsskap än dem som Benny Andersson valt att stötta.

Det intressanta är att det inte bara handlar om vanlig mecenatverksamhet för smala kulturprojekt. Om man studerar de senaste årens intervjuer med Benny Andersson skymtar - bakom den där gamla bilden som vägrar att förändras - en annan person. Denna person tycks nästan vilja ta avstånd från det han själv har förknippats med. I en intervju med TT häromåret lät han som ett eko av Abbas gamla kritiker:

- Jag tittade på Idol en gång i början eftersom min gamle polare Clabbe var med i juryn. (...) Jag gillar inte ytligheten. Alla är där för att försöka göra intryck och det har de ingen glädje av i det verkliga livet som artister. Det börjar bli överfullt av posörer, det är väldigt få som är intresserade av att uttrycka något i de där sammanhangen.

Gång på gång har han dessutom sagt saker som vittnar om att donationerna bottnar i en politisk övertygelse. När Dagens Nyheter nyligen bad honom att ge ett kort enkätsvar om att kulturens innehåll allt mer styrs av pengar och publiksiffror sa han:

- Det här är väl helt i linje med vad moderaterna anser att kultur ska vara, så det är inget att förvånas över. Det är uppåt väggarna att kulturarbetare ska bli entreprenörer. Jag tycker inte om det.

Till tidningen Vi sa han 2010 att han tycker att det, som miljardär, är en skyldighet att betala skatt i Sverige:

- Men det har blivit ett samhälle där ordet solidaritet är utplånat. Det betyder inget längre. Girigheten har tagit över.

"Ångrar att jag inte deltog i debatten"

Om du någon gång talar längre en kvart med någon som arbetade med Abba är det troligt att de kommer att börja älta hur orättvist behandlade de blev av proggrörelsen för 40 år sedan. Och sätter de väl i gång är risken stor att de aldrig slutar.

Benny Andersson själv har dock inte ha fastnat i otacksamhet mot proggarna. Han har snarare omfamnat deras ideal. I en DN-intervju med Jerker Virdborg sa Benny Andersson häromåret: "Jag kan sakna att jag inte deltog mer i samhällsdebatten under sextio- och sjuttio- talen för jag är intresserad av att följa med i vad som händer i samtiden. Men på den tiden var jag helt uppfylld av hur det skulle låta. Här har vi en sång, hur ska vi handskas med den på bästa sätt?"

Trots att han gång på gång ger uttryck för liknande åsikter lär moderata ung- domar fortsätta att spela hans Abbalåtar på sina fester. Och trots att han donerar miljonbelopp till smala kulturprojekt för att han tycker att regeringen inte tar sitt ansvar lär han även i framtiden omskrivas som "vanlig." Den offentliga berättelsen har stått still, trots att Benny Andersson har förändrats. Möjligen gav han häromåret svaret på vad hans metamorfos beror på, när Expressens Cecilia Hagen frågade om han förändrats av att bli så rik. Benny Andersson svarade:

- Möjligtvis till det bättre. För att man kan bekymra sig om saker som faktiskt betyder något. När man inte behöver bekymra sig om att få ihop till hyra och mat för dagen kan man lägga kraft på andra saker.

Kanske finns det egentligen ingen konflikt mellan den gamle kommersielle Benny och den nye kulturradikale Benny. Kanske är den ene en förutsättning för den andre. Som om pengarna har gjort Benny Andersson till proggare.

 

FOTNOT: Detta är en omarbetad version av en text som publicerats i Fokus. Den är baserad på intervjuer med ett tjugotal människor i Benny Anderssons närhet, pressklipp, tv- och radio-intervjuer samt böckerna "Abba - The Story", "Benny's Road to Abba", "Cadillac Madness - den otroliga berättelsen om The Hep Stars" och "Min pappa hette Stikkan".

 

Erik Eje Almqvist

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag