Don’t cry for Madonna, svenska fans.
För en gångs skull spelar det mindre roll att stjärnans turné inte når Norden. För så här splittrad har stjärnan aldrig varit förut.
Den show Madonna presenterade på världspremiären i Wales i natt var ett osäkert virrvarr av dåliga idéer från början till slut.
Man har ju höga krav. Med tanke på nyblivna 50-åringens fantastiska karriär, låtskatt och rutin är det inte konstigt. Med Madonnas senaste turnéer, och med den lilla smygpremiären i Paris i maj i minne, är det rentav logiskt.
Det här är en dam som brukar leverera i alla lägen.
Men någonting har hänt.

Jag vägrar dra slutsatser av Madonnas pinnsmala överarmar – hon har alltid varit extremt vältränad – men jag kommer på mig själv med att önska mer kött i showen redan efter några minuter.
Mer fläska-på.
Mindre osäker förvirring.

Men det låter bara krångligare. Med några få undantag – ni hittar dem i låtlistan här intill – är showen ett misslyckat försök att återuppfinna en artist som redan redesignat sig själv till bristningsgränsen på senaste plattan, ”Hard candy”.
Det är ömsom obekvämt, ömsom pinsamt och understundom rent plågsamt att uppleva Madonnas tafata försök till party.

Hon envisas med flera nya låtar för mycket. Hon gör blek house av givna publikfavoriter. Hon tappar discokänslan totalt. Hon envisas, gång på gång, med att stöpa om dansklassiker i usla hårdrocksversioner. Hon kastar in hysterisk (spansk och rumänsk) folkmusik.
Hon har, vilket är väldigt anmärkningsvärt, faktiskt ingen koll alls.