Egentligen skulle han åkt ut på vägarna redan i januari, men den turnén blev inställd.
Det sägs att intresset var för svalt då.
Ja, inte har det blivit hetare nu.
Det vilar en stor, fet fiaskostämpel över Idol-Eriks turnépremiär.
Arrangörerna skjuter förtvivlat på starttiden i en fåfäng förhoppning om att det ska välla in fler fans - men trots hemmaplan är det katastrofalt glest framför scenen. Och 22-åringen uppträder följdaktligen inte som om han är på väg att ta över världen när han kliver upp en bra bit efter midnatt med ett par lama covers från sin "Idol"-platta som startskott. Det är nervöst och avvaktande. Det låter knallpulver. Han har noll tryck i pipan och hans publikkontakt inskränker sig till ett nästan parodiskt envetet utbristande av "skål!"

Om han är ur balans på gränsen till chockad så förstår jag honom.
Det var ju inte så här hans "riktiga" karriär skulle starta.
Och Erik har förtvivlat svårt att vända på steken. Första delen av konserten är ett haveri bestående av ett pärlband av covers som känns som hämtade från "Absolute karaoke" varvade med märkligt stillastående nyskriven rock framförd utan känsla.
Det är bedrövligt på alla punkter, dystert inramat av den tunnsådda publikskaran.
Det känns som en superflopp - men det är inte hopplöst.

Konserten är slut redan efter 40 minuter, och i finalen med nya nya "Somewhere between a rock and a hard place", "Crash and burn" och singelhiten "Higher" lyckas Erik visa att han är nåt på spåren.
Han måste bara lära sig det här hantverket med att stå på en scen först.
Det är som bekant skillnad på tv- och liveshow.
Exakt lika stor skillnad som mellan succé och fiasko.