Det där med att göteborgarna är landets bästa är det inte jag som säger, utan Kents sångare Jocke Berg. Det får nu vara som det vill med den saken, men en sak är säker: Kent gör en inspirerad, vacker och väldigt, väldigt imponerande spelning i en sommarprunkande och tokutsåld trädgårdsförening.

Jag såg premiären av Kents vårturné inomhus i Köpenhamn för bara knappt två månader sedan. Även om låtlistorna kan se rätt lika ut då och nu, är det som att uppleva två helt olika band. Under bar himmel kommer ljusriggen och flera av spåren från senaste “Jag är inte rädd för mörkret” till sin rätt än mer.

Sedan är det så vackert att se hur Kent nu i sommar binder samman sin då och nutid. Hur gamla låtar binds fast i nya och en klar tråd börjar lysa som går från Eskilstuna till Stockholm och ut i världen. Den syns i replokalsstarten i “Ögon” som går in i “Klåparen”, hur basgången i “Ensam lång väg hem” går över i “400 slag”. Och så vidare.

Det finns väldigt mycket att lyfta fram efter nästan två timmar med Kent i högform. Ta “Sjukhus”, som jag aldrig tidigare fastnat för men som nu växer till ett monster i ljus och ljud. Och jag hinner knappt hämta andan efter en lysande “Färger på natten” då de följer upp med att damma av “Berg & dalvana”, som råkar vara min favoritlåt med Kent alla kategorier.

“Ni har varit helt jävla fantastiskt magiska” tackar Jocke Berg efter en, som alltid, omvälvande avslutning med “Mannen i den vita hatten”. Det finns en anledning till det.

Om du kan, passa verkligen på att se Kent i sommar.

Jag tror faktiskt aldrig de varit bättre.