"Man vill inge människorna någon slags känsla".
Se där ett Hjalmar Söderberg-citat från en reklamskylt som jag stirrar på under kvällen. Musik handlar om mycket, men framför allt att få den som lyssnar att känna något.
Under en alldeles för lång kväll i sällskap med Dave Matthews band bjuds det på superduktiga musiker på scen, fullblodsproffs som verkligen kan spela.
Efteråt känner jag mig ändå bara tom och pömsig.

Jag hade faktiskt förhoppningar. DMB och jag lär aldrig komma överens om mycket musikaliskt, jamband som geggar ner sig i för många musikgenrer och älskar att dra ut låtar på längden är inte min grej.
Men det är okej.
Så länge bandet på scen får mig att känna något, vad som helst. Och Matthews gäng är ett amerikanskt fenomen som genom åren turnerat sig till ett väldigt gott liverykte.
Så jag hoppades.

Vad som inte framgått är vilken total träbock sångaren är. Tänk dig Sting på en väldigt dålig dag. "Sexy time!" säger han omotiverat under ett mellansnack, på den kanske minst sexiga konsert jag varit tvungen att gå på.
DMB matar kvällen lång på med svulstiga solon i parti och minut. Det märks att de brukar spela för festivalpublik hemma i staterna, för ljudbilden är konstant omotiverat köttig.
Att de slutar med en känslodöv slakt av Dylans "All along the watchtower" känns logiskt.