Bra soul handlar nästan ­alltid om sex eller krossade hjärtan. En bra artist lyckas få det allmängiltiga att kännas personligt. Veronica Maggio gör blågul soul bättre än de flesta andra i landet just för hon lyckas skriva om sitt krossade hjärta (och sex i årets mest spelade låt) så det känns som det satt i varje bröstkorg.
Hennes låtar har en förmåga att komma fram och krama om en som en gammal vän. Maggio själv känns som ­någon man kommer nära, som man nästan vill trösta efter alla hjärtebedrövelser.

Inte för att Uppsalatjejen nu behöver någon tröst. Året har hittills varit en enda lång eriksgata kantad av press­rosor, listettor och konsert­succéer. Ingenting på höstens Sverigepremiär tyder på att den vandringen tar slut inom överskådlig framtid.
Två saker under kvällen visar hur stor Maggio är 2011. Dels allsången, som bitvis ­nästan når upp i Håkan Hellström-decibel. Än mer imponerande är ändå hur hon får en stimmig och fullsatt nattklubb att tystna och verkligen lyssna under de lugnare låt­partierna.
Det sista kan också ha och göra med Maggios självförtroende där uppe. "Vi är så peppade att vara här" säger hon flera gånger till Karlstadpubliken, och det märks verkligen.

Hon poserar med ena handen på ­höften och presenterar gamla "Dumpa mig" som "en sorts svensk klassiker" och får det att låta helt självklart. Pondusen gör att helheten blir större än låtlistans delar och att jag snabbt glömmer bort att hon och femmannabandet hade vunnit på att variera ljud­bilden mer. Som de gör just i "Dumpa mig", som förvandlas till något mörkblått och elektroniskt tassande.
En bild stannar kvar. I slutet av avslutande "Jag kommer" står hon i motljus och pekar uppfordrande mot publiken att sjunga med. Ögonen lyser. Det finns liksom inga alternativ.
Om det fortsätter så här vågar jag inte tänka på hur bra Veronica Maggio är om några år.