Popaganda avslutar en kunglig festivalsommar. Lämpligt nog stängs första dagens fest av sommarens drottning.
Jag har sett Robyn tre gånger i sommar. Varje gång har varit som att få en energikick injicerad rakt in i blodomloppet. På första Sverige-giget i Borlänge var hon laddad till tänderna, i Arvika var kraften under scentältet nästan kuslig även från flera hundra meters håll.
Ändå tror jag gårdagens spelning, på riktiga hemmaplan på Södermalm, var lite speciell för vår enda riktiga världsstjärna just nu.

För det är ju så, vi har ingen annan som Robyn. Ingen som på samma sätt tar över en scen, som får sansade människor att dansa och skrika rakt ut. När hon börjar röra sig däruppe är det som något klickar igång. Ett exempel: under introt till "Don't fucking
tell me what to do" ställer hon sig vid sidan med en handduk över axlarna och käkar en banan.
Sedan sätter hon igång att skuggboxa sig igenom hela låten. Det är rent ut sagt helt jävla genialt.
Bandet består av män i vita lab-rockar som med trummor och syntar skapar stenhårda rytmer det inte går att värja sig ifrån.

Robyn själv har rest en lång väg musikaliskt senaste åren, det märks inte minst i en omgjord "Be mine" som publiken inte helt går igång på men som imponerar.
Och vet ni vad det värsta är? Om några veckor släpper hon "Body talk Pt.2" som är, hur ska jag uttrycka det, helt okej.
Efter det ska hon ut med ytterligare en platta innan årsskiftet. Hösten och vintern lär tillhöra pop-drottningen Robyn. Också.