I höstas tog Lundell trestegssats och renoverade sig själv. Han slängde jeansen på stolsryggen och drog på sig ett par sköna hipsterchinos. Det skulle väl vara fräckt, så där. Bryta av med det förflutna.
Men någon konsertrecensent tyckte till om stilbytet, och det var nog en öm punkt, för vips så var Dressman-jeansen tillbaka på nästa spelning.

Och att se Lundell nu i Facebook-tider är nog inte samma sak som under DDR-filten för 20 år sedan. Den tidigare så vassa och rabulistiska rebellrocken har mattats av och blivit lam och lite väl gubbig. Den skitiga bohemen är död. Och han hittar som aldrig tillbaka.
Förvisso. Under ett par minuter sprattlar rockpoeten till i ett dödsryck i "Jag saknar dej" och proggiga "67 67". "Uffe" kastar ut munspel bland publiken och studsar omkring på scenen. Livsglad och härlig. Även balladen "Hav utan hamnar" är fantastisk. Verkligen bländande.

Men frågan är om inte det borde vara tack och adjö och pension efter den här turnén. Innan allting blir ännu värre. För trots ett explosionsartat sockerrus i mitten av konserten ser det överlag mest jobbigt och tröttsamt ut.
Han ser ju inte ut att ha särskilt kul på scenen.
Och då faller allt pladask.