Ulf Lundell
Borgholms Slottsruin, Borgholm
PUBLIK: 2 800.
BÄST: Den långa avslutande "Connemara" har en majestätisk ambition som imponerar.
SÄMST: Ambitionen att göra något nytt, eller intressant, lyser väldigt länge med sin frånvaro.
FANSEN: Mestadels manliga, övervägande fredagspåstrukna.
VI UNDRAR: Hur många fler turnéer blir det? På riktigt?
Ulf Lundell har inte slutat än.
Det är bara det att han stundtals förefaller slut som artist.
Det börjar bli dags lägga av.
Det har gått drygt 18 månader sedan Ulf Lundell högtidligt deklarerade att han skulle sluta turnera.
Detta är den tredje turnéstarten sedan dess.
Hotet/löftet om att pensionera sig som scenartist har han viftat bort som ett "skämt".
Men är det något som är humor är det att han trots allt står på scenen - igen. Även om det emellanåt liknar manus från en svart komedi.
Ulf Lundell verkar inte ha något särdeles intresse av att låta sin scenperson åldras med värdighet eller stringens. Han verkar inte intresserad av särskilt mycket mer än att stå på scenen och flörta med fansen.
Han gasar på som om det vore sjuttiosju, eller åttiosju, utan att längre ha den pondus eller finess som krävs.
Den alldeles för långa konserten - två och en halv timme - har en startsträcka som är besvärande lång.
Ulf Lundell gräver tidigt en djup grop som han har förtvivlat svårt att kravla sig upp ur.
Premiären ståtar förvisso med en intressant låtlista med tanke på att den är väldigt rensad på givna publikfrierier. Av kvällens 22 låtar är det bara ett fåtal som återfinns på hans senaste hitsamlingar.
Tyvärr är resultatet inte särskilt inspirerat.
Lundell är kanske urtrött på sina mest givna hits, men han slår inte in på någon ny väg. Han visar ingen ny glöd. Han bara placerar andra melodier i samma tungfotade, okänsliga gubbdojjor.
Det är tungfotat, det är okänsligt och det är grötigt så det förslår.
Ulf Lundells liveversion av rockmusik lyckas långa stunder förflytta tillbaka positionerna bara genom att stå blick stilla.
Sista timmen avstyr han dock den hotande katastrofen. Det finns ytterligare några gropar på vägen, men också ett par toppar.
Några få ögonblick där Lundell påminner om den Lundell som publiken så förtvivlat gärna vill minnas och hylla.
Frågan kvarstår dock. Vill han inte mer med sin musik, varför håller han fortfarande på?
Är det inte dags att sluta nu?