Det blev mycket jazzrock. Och ännu mera gitarrkliande. Men framför allt var det ett jädrans filande på låtsasgitarrerna och försäljningen av handkräm lär skjuta i höjden i dag.
Canned Heat, som är mest kända för hiten "Goin' up the country", är bluesbandet som överlevt fem decennier och tre medlemmars död. Och ändå är sättningen i någorlunda intakt originalskick. Ja, åtminstone trummisen och basisten var med från start och de två andra är inga färskingar. Och det kompet var nog bland det stabilaste som ställts upp på KB:s scen. Någonsin. Och jag tror inte blues svängt så här sen, ja, när den gamla busschauffören RL Burnside välte bluestolvor här senast.

Förutom svänget har de Harvey Mandel. Gitarrveteran som faktiskt var påtänkt som Mick Taylors ersättare i Rolling Stones en gång i tiden. Han fick inte jobbet. Kanske för att han sitter ner. Men hur som helst var han grym på gura. Och även om det blev minst 100 gitarrsolon för många så var det inga hafsverk till improvisationer han stänkte i väg. Det var prydligt förpackade bluesvandringar utmed den nötta halsen. Och han hade en ton i instrumentet som förmodligen vilken pubbandsgitarrist som helst hade kunnat mörda för. Men han knölade också till det med galet stökig jazzrock. Bäst var det när han kompade så där grisigt och handgripligt och tankarna osökt gick till salige Hounddog Taylor.

Men den stora invändning var avsaknaden av sångare. Varken Larry Taylor eller Dale Spalding kunde leva upp som vokalister till vad de presterade som instrumentalister. Canned Heat har på något mirakulöst sätt vevat på i 45 år och ingen skulle bli förvånad om de nollar också.