Brolle summerar sin tioåriga karriär med en egen show. En konsert som påminner om skivkarriären. Brolle är kompetent men ojämn. En "resa genom de Norrländska skogarna till 50-talets Memphis". Det är en del av programförklaringen till Brolles show, kort och gott döpt till Rock'n'roll".

Men mest känns det som en svagt sammanhållen coverkväll med en skicklig imitatör bakom micken. Brolle inleder med att framföra Dan Anderssons "Tiggarn från Luossa".
Han fortsätter med att sjunga låtar som Elvis, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis gjort berömda. På ett sätt som påminner väldigt om originalen. Hans Cornelis är kusligt lik.
Till och med Brolles eget material låter som covers hämtade ur skivbolaget Suns katalog, bara sämre. Baserade på hårmousse snarare än brylcreme. Tempot är makligt, och intensiteten låg.

Det blir bättre efter pausen, då även Brolles snack tar mer plats. Han berättar hur musiken blev hans räddning undan ångesten sedan han blivit svårt misshandlad under gymnasietiden. Det var ett tag sedan han slutade kalla sig Brolle Jr, men den här summeringen av hans artistkarriär avslöjar att Brolle - ehuru stabil - ännu inte mognat fullt ut som artist.
Han känns påfallande mycket som Jerry Williams Jr.