På väg in berättar en bekant att han var på Dylans konsert I KB-hallen 
1966. Där skulle man ha varit. Det är ju den erans mix av elektrisk 
storm och sanslös kreativitet som dagens Dylan alltid mäts emot. Och 
varje gång han på en scen gör någon av sina klassiker så hackar han 
ofrånkomligen bort små bitar av sin egen storhet. Så är det bara.
Sedan 60-talet har det varit en guppig färd att vara Dylan-fan.
Men det hindrar oss inte från att älska honom en kväll som denna, så 
uppenbart mitt i och nöjd med det han gör. Det fanns en tid då han 
hade en flöjtist i bandet och nästan på jävelskap gjorde sina låtar 
oigenkännliga, men idag sänker han med en gammal bluesmans värdighet 
ner sina låtar i det stora americana-badet, både de nya och de gamla. 

Han väjer inte för att göra allvarstyngda saker som ”Ballad of Hollis 
Brown” och ”The lonesome death of Hattie Carroll” med orubblig 
koncentration. Samtidigt som ”Maggie’s farm” blir lojt framrullande 
rhythm’n’blues, ”Tweedle dee & tweedle dum” bygger upp Bo Diddley-
dunder och ”Beyond the horizon” hamnar någonstans mittemellan Fats 
Domino och en Appalacherna-gospel. ”When the deal goes down” blir 
nästan doo wop och man ser framför sig hur Bob släpar någon panelhöna 
runt dansgolvet på en skoldans för mer än 50 år sedan. Lite taffligt, 
som improviserat i stunden, men charmigt. Bandet är förvisso suveränt 
– säkert mer hemmastatt på någon sketen bar, men tar godmodigt steget 
in på den stora scenen. Det ryms både steelgitar, fiol, banjo och 
mandolin i ljudbilden.

Och sällen eller aldrig har hela det amerikanska musikarvet paraderats 
tvärs över en arenascen med så mycket kärlek. Det är det det handlar 
om idag. Det här är inte 1966. Inte ens 1975. Men musiken är bra på 
alldeles egna villkor. Dylan fyller snart 68, är mer än mogen för ett 
stilla pensionärsliv hemmavid, men igår kväll rådde det ingen tvekan 
om att han gör precis det han vill göra. Bara för att han tycker att 
det är kul.