Jobbigt läge på förhand.
Alltid svårt när ett favoritband ska bevisa något för utomstående. Man vill ju så gärna att folk ska gå därifrån med ett leende på läpparna. Att man då kan skrika "Jag vet, jag vet!" och slå sig för bröstet.

Nu är ju i och för sig inte The National ett band man går ifrån med ett leende.
Snarare med en klump i magen som sakta släpper.
Senaste plattan "High violet" fick fem getingar härom månaden just för att National bättre och vackrare än alla andra därute får fram känslan av inre oro i en uppstyrd tillvaro. En lätt paranoid, ångestfylld känsla som på förhand inte alls verkar trivas på en stor festivalscen i dagsljus.

Början blir också lätt svajig. Sångaren Matt Berninger sjunger med tunn stämma, ljudet av gitarrer grötar ihop sig. Allt eftersom får National tillbaka både fotfäste och ljudnivå.
Berninger själv, i kavaj och med glas i handen, verkar under 70 minuter gå igenom alla känslorna på en och samma gång. Plötsligt börjar han demontera ner mickstativet.
Inte slå sönder, utan skruva ner. I gamla ÒMr november" spricker rösten i små ångestkraxanden. Styrkan i enorma låtar som "Bloodbuzz Ohio" och "Fake empire" gör att det till slut blir en arbetsseger för Brooklyn-bandet.
Jag går därifrån och andas ut.