Malcolm Robert Andrew McLaren var ingen musiker. Okej, han strösslade ut en näve soloskivor. Fast de var bara fåniga. Somliga hävdar att singeln "Buffalo gals" från 1983 var en av de första hiphop-låtarna. Men för Guds skull, lyssna på den i dag. Den skulle kunna göra Markoolio generad.
Trots detta är det svårt att överskatta McLarens betydelse för vår tids musikliv. Det var nämligen McLaren som uppfann Sex Pistols. Och just uppfann är ordet.
Sex Pistols debutalbum ”Never mind the bollocks here's the Sex Pistols” från 1977 är en av tidernas bästa skivor.
 Men det är faktiskt inte det viktiga här. Det var den image som McLaren konstruerade och hans sluga manipulation av media och publik som gjorde att upplevelsen eleverade, från musik till livsfarlig magi.

McLaren tvingade världen att inse hur avgörande mode, sex, attityd och mytologi är för att rocken ska spela roll.
Det har förstås bidragit till att Sex Pistols alltid betraktats som ett syntetiskt band. Jag är övertygad om att Guns N' Roses, Nirvana, Green Day, Heath Ledger eller några andra av de miljoner som förhäxats av Sex Pistols aldrig skulle erkänna det - men utan McLarens voodoo skulle de inte ha blivit så bortom all kontroll förförda.

Jag träffade McLaren 2001. Han pratade oavbrutet. Han var en verbal pansarvagn. Hela tiden utsökt formulerad.
Med ett kroppspråk som "Top Model"-domaren J Alexander och en röst som gammelsmurfen. Jag tror jag lyckades forcera in fyra frågor. På 45 minuter.
Jag försökte vara provokativ och kallade honom en parasit som livnärt sig på andras talang.
Han skrattade förtjust.
- Åh, det stämmer. Jag är en vacker parasit.
När vi skiljdes åt sträckte han fram en alldeles len gubbhand. Han ville förtydliga att han aldrig agerat manager åt sina band. Utan att han strävat efter att missleda dem.
- I've mismanaged them, konstaterade han och log med hela ansiktet.