Den femte mars i år kallade Michael Jackson till presskonferens i O2-arenan i London. Under komiskt kaotiska former förklarade den svårt skuldsatte stjärnan att han skulle göra tio spelningar i England den sommaren, sen skulle han lägga av för gott.
Ett par månader senare var antalet avskedskonserter uppe i 50. Sedan började premiären skjutas upp av något som kallades produktionsproblem av arrangörerna.
Tre månader och tre veckor senare dog Michael Jackson i sin lyxvilla i Los Angeles. Jackos läkare hade gett stjärnan mer John Blund-droger än vad den sargade kroppen klarade av.
Och nu utbröt det verkliga kaoset.

Jag befann mig i Borlänge när beskedet om att Michael Jackson förts med ambulanstransport till The Ronald Reagan UCLA Medical Center kom. Klockan närmade sig midnatt och Thåström sjöng "Du ska va president" på sin turnépremiär på Peace & Love-festivalen.
"Alla inkassobreven fyller år på ditt golv/Men vårt liv är kort, ett party i en papperskorg/Sjung en sång för barnen om ett liv utan sorg"
Jag hann inte se några fler extranummer.

Under natten kraschade googles nyhetsserver. Morgonen därpå var "Billie Jean" världens mest nedladdade låt.
Nyhetsrapporteringen var naturligtvis enorm. Dödsfallet var ju på alla sätt och vis både mystiskt och plötsligt.
Men det intressanta är vad som hände med Jacksons musikaliska arv.
Plötsligt lyssnade vi på låtarna igen, med öppna öron.
Jag önskar att jag kunde skriva en mer insiktsfull och begåvad analys, men jag tror att vi glömt bort vilken briljant begåvning han var. Musiken hade sedan länge överskuggats av alla rykten, halvsanningar och pedofilianklagelser.
Jacko var Wacko. En idiot som dinglade sin bebis över ett balkongräcke på fjärde våningen. En dåre som klädde sina barn i masker. En stackare som misshandlats av plastikkirurgi och paparazzats i rullstol.
Inte konstigt att vi glömde bort musiken.
Jag hade gjort det i alla fall.
Det lär aldrig hända igen.