Det känns som att jag varit inne på ämnet tidigare:
Jag är sjukt imponerad av Charlotte Perrellis stenhårda pr-jobb.
I går tog hon jeepen från Albanien till Montenegro i det som måste vara den underligaste bilrutt någon svensk schlagerstjärna dristat sig till någonsin.
Genom fallfärdiga byar, på vägar mina kolleger hyfsat korrekt döpte till ko-stigar, i total avsaknad av vägskyltar men med ett rikligt djurliv (fårskockar, byrackor, kossor, höns, påfåglar) utmed – och på – dåliga ursäkter till riksvägar färdades den svenska konvojen med schlagerstjärna, entourage samt journalister.
Efter ett underhållande tumult vid gränsen, där stora förseningar uppstod när de ölhinkande (!) vakterna insåg att det var en Swedish superstar i byn, nådde den långa färden till slut sitt mål. Montenegro.
Det hade inte ens förflutit fem minuter i Podgorica innan det stod klart att kvällens klubbgig var inställt, det med.
Jag vet inte om Charlotte Perrellis team resonerar som Ulf Lundell – en inställd spelning kanske räknas som en spelning trots allt? – men det känns som att Sverige inte är världens hetaste nation i de länder som tvingades glo på statlig kommunist-tv på den tiden vi hade vår storhetstid med Abba, Herreys, Carola – och fröken Nilsson.
Folket i Albanien och Montenegro har ingen aning om vårat lands stolta schlagerhistoria och kommer antagligen rösta på sina närmaste grannar den här gången också.
Det är i alla fall känslan man har när man pratar med befolkningen, även om Montenegros tre största tv-kanaler och två största tidningar faktiskt mötte upp Perrelli.
Jag kan inte skaka av mig känslan av att den här pr-trippen var lite som att sälja sand till araberna och is till eskimåerna.
mm Folket i Tirana och Podgorica är väldigt vänliga, men verkar totalt ointresserade av oss i eurovisionen. De tänker titta på sina grannar, och lär rösta på dem också.
mm Jag säger inte att Charlotte gör fel som försöker.
Men. I fjol fick Sverige noll poäng från Albanien och Montenegro.
I’m just saying.