Anders Nunstedt: Orup är överraskande bra

En gång för länge sedan gjorde Orups självbetitlade debut listpopen smart och cool igen. Det kan vara värt att påpeka för dem som inte ens var födda januari 1988 och kan förledas att tro något annat genom att enbart titta på omslaget.
Orup hade soulen i hjärtat och funken i blodet. Men framför allt hade han popmusiken i ryggmärgen och glimten i ögat.
Det har han än i dag.

Nostalgifaktorn är hög, men det är klassen också, när stockholmaren som en synnerligen ambitiös engångsgrej framför "Orup 1" låt-för-låt med originalbandet. Ett trick som prövats internationellt en tid men som är banbrytande - låt vara på ett bakvänt sätt - inom svensk pop.
Den Glenmarkifierade Prince-funken som hörs i en del av låtarna är egentligen för käck för år 2010, men det mesta av materialet håller än.

Karin Wistrand gästar i "Stanna hos dej", Orup tokflörtar med publiken i "Är du redo?" och överröstas av allsång i "Min mor sa till mej".
Bäst är "Från Djursholm till Danvikstull", som får tändarna - det var det fansen grävde fram ur jeansfickan innan yuppienallar blev mobiler, kids - att åka fram.
Så dags har Orup redan beskrivit konserten som "en kväll totalt utan överaskningar". Det har han förvisso helt rätt i.
Men den är överraskande bra.