Någon som tycker att det börjar bli tjatigt?
Well, lägg av.
Och var glada så länge inte Håkan Hellström gör det.
Det är så sällsynt att det dyker upp den här typen av artister på planeten Jorden att, när det faktiskt inträffar, är det bara att gå ner på knä och kapitulera. Igen.
Upp med händerna. Det är ändå 18000 i luften mest hela tiden, på det fullsatta Hovet. En publik uppsnärjd i det blå, från start till mål.
Man kan bli religiös för mer, men framför allt för mindre.

Håkan Hellström är en i alla avseenden unik artist. Men inte för att han har ett speciellt uttryck som ingen annan har. Utan för att han besitter tusentals.
Det är nästan som att orden börjar ta slut så här dags.
Jag hade kunnat ha en anmärkning. Som låtlistan ser ut tror jag att det här 150 minuter långa väckelsemötet skulle kunnat bli ännu fetare med en soultrio på kör bakom den maffiga blåssektionen.
Men det var ärligt talat en anmärkning jag hade med mig redan när jag kom till Hovet - efter att ha studerat premiärens låtlista. Efter att ha sett Håkan Hellström på varenda turné.

Just nu känns den som den muppigaste kritiken sedan Waldorf och Statler satt i logen i "The muppet show" och trodde sig veta bättre om allt.
Tio år in i sin karriär är Håkan Hellström den vackraste, mest övertygande och samtidigt mest hjärtskärande (läs: mest underbara) artist det här landet begåvats med.
Han må vara på gränsen till sönderkramad, men de omfamningar som han ger publiken är ännu kraftigare. Ännu varmare.
Och mitt i all sin, fortfarande, rätt naiva glädje, svajiga - men precisa - sång och något begränsade sjömanskostym har han blivit en briljant dramaturg och en entertainer av internationellt mått.

Eftersom vi är bortskämda överraskar han inte; men han är ändå överraskande bra.
Att Håkan Hellström regerar råder det inga som helst tvivel om. Det är numera en vetenskaplig sanning så exakt att Isaac Newton med största sannolikhet hade skrivit en naturlag om den:
Håkan är kung.
(I'm just the messenger.)
Länge leve Håkan.