Anders Nunstedt: Briljant och snudd på overkligt, Bruce

Precis när man trodde man var ute, då drar Bruce Springsteen tillbaka en igen.
Inte för att jag tvivlat på Springsteens förmåga efter de två inledande Stadionkonserterna. Det har ju varit den ena saliga succén efter den andra.
Framför allt imponerade den första showen; en uppvisning i den svåra men ytterst ädla konsten att underhålla i konstant hällregn och isande kyla.
Jag hade fått för mig att Bossen skulle få tufft att överträffa den kvällen. Jag = pappskalle. Springsteen har ju för vana att se till att släppa spjällen på sina avskedsföreställningar och gå på sin feeling.
Det är ingen dålig känsla vi talar om.
I går kväll var den så tydlig att man kunde ta på den redan i konsertens inledande låt med Springsteen på scenen. Bossen satte ner bootsen i en "No surrender" som måste tillhöra de hårdaste versionerna det här förträffliga lilla bandet från New Jersey avlossat.
På den vägen var det.

Med klassiker efter klassiker. Och själaglada klassiker på det.
Bruce Springsteen körde över publiken och friade till fansen på samma gång, kramade det göttaste ur sina soulnummer och manglade ut den ena upprymda rockgospeln efter den andra.
Visst finns det svackor i showen. En del låtval är en smula besynnerliga och ett par tre av Springsteens senaste låtar har något pliktskyldigt över sig.
Med analytikerkepsen på kan man eventuellt få för sig att betyget borde dras ner ett snäpp. Snittbetyget på låtlistan motiverar måhända heller inte fem getingar. Men rockkonserter är tack och lov ingen vetenskap eller ens matematik.
Den bestående känslan efter Springsteens intensiva och briljanta avskedskväll är ändå lättbeskrivlig:
Wow! Det här borde inte varit möjligt.
Det känns snudd på overkligt.
Vilken hjälte.