Vi snackar för mycket väder i det här landet. Så är det bara. Med tanke på klimatet är det förmodligen inte bra för svenska folket att hänga upp sig så mycket på en omständighet som sviker så ofta.
Inför Springsteens Sverigebesök har jag snudd på känt mig mer som en väderkolumnist än en popkrönikör.
Men. Gårdagens kyla och regnskyar v a r extremt besvärliga.
Inför kvällen träffade jag inte en person som inte ansåg att vädret var en katastrof på väg att hända.
Själv grundade jag med långkalsonger, fortsatte med jeans och toppade med skidbrallor.
Vad hjälpte det?
Jag frös som en nakenhund på Antarktis.

Men vad spelade det för roll?
Ingen, egentligen.
Jag såg en stackare/idiot iklädd dyblöt "Born in the USA"-t-shirt som, om han lever i dag, antagligen är av avvikande åsikt - men man blev så övertygad av Springsteens och bandets beslutsamma inställning att vädret faktiskt kom att spela en biroll.
Det var den bästa konserten jag sett under den här turnén. Enligt bandet var publiken den bästa i år, och det är just här Springsteens storhet ligger.

Han anstränger sig lite extra när det behövs. Och när responsen kommer då får han en feeling som gör att han uträttar mirakel. Han sparkar gubbsen i E Street Band i röven och spelar på något som rimligtvis är över toppen av sin förmåga.
Det är en i grunden så ödmjuk inställning att Mick Jagger förmodligen blivit irriterad bara han fick höra talas om den, men den säger allt.
Utan publiken är världsstjärnorna ingenting.
Tillsammans är de allt.
Publiken som var på Stadion igår fick nog allt de önskat sig av showen.

Hade jag varit kung hade jag ändå försökt ge konsertfolket en medalj för tapperhet i fält.
Sen hade jag abdikerat och skänkt tronen till kung Bruce den förste.
Mannen som ger allt i alla lägen.
Som är helt oslagbar när det gäller att vända på steken.
I kväll går jag till Stadion med lätta steg.
Det får regna hur mycket det vill. Det får hagla och det får storma.
Det kan ändå bli fantastiskt.
Det handlar ju om tidernas liveartist.