Anders Dahlbom: Storslaget Coldplay

Ibland är det bäst att bara lita på armarna.
I teorin har jag nämligen fortfarande lite svårt för Coldplay. Inte för kvartettens uppenbara känsla att få till ballader och refränger som är som gjorda för att spelas för branta läktare. Inte heller för Chris Martins irriterande käcka uppsyn.
Snarare då för att Coldplay ofta bygger luftslott med intetsägande texter och att det ofta känns som det saknas ett bultande hjärta bakom de stora gesterna.

Det är i sådana lägen jag kollar med mina armar. De har en osviklig förmåga att få gåshud långt innan jag med hjärnan fattar att jag verkligen, verkligen gillar det jag ser och hör. Och det är bara att konstatera; Coldplay på stadion är ofta hårresande bra.
Det finns en självklarhet i hur Martins gäng tar sig an en fullsatt arena, som att de inte gjort annat de sista tio åren. En inställning som gör att Coldplay på ett naturligt sätt fyller ut den stora arenakostymen. Visst gör snyggt ljus, konfetti och ballonger sitt till, men det är ändå hur enkelt Martin handskas med publiken som känns. Pondus, kallas det visst.
Och så var det alltså det här med ståpäls. Jag ryser redan i inledande "Life in technicolor", i refrängen till "Yellow", i den pampiga avslutningen med raketer. Men framför allt knockas jag av "Fix you" och "Viva la vida", två fantastiska gesällprov för ett band som vill och ska spela på världens största scener.

Jag skriver fortfarande inte under på att Coldplay bemästrar det här till fullo. Låtlistan kändes lite väl hattig och bandet kändes konstigt nog inte heltaggade.
Okej för att Coldplay ibland bygger luftslott. Igår skimrade de ofta så vackert att hjärnan inte hängde med - bara armarna.
Och det är väl det som räknas till slut.