I morse var 15 000 biljetter sålda till Arvikafestivalen. “Vi är nöjda med siffran”, säger festivalens huvudansvariga Emma Finnkvist och Olov Hallberg. Trots att tusentals biljetter är osålda. Trots att det är festivalens sämsta publiksiffra på fyra år.

Det går säkert att hitta flera orsaker till publiktappet. Den allmänt svåra konsert- och fesivalsommaren. Vädret, som sagt. Den största anledningen syns ändå överallt på området, med svarta bokstäver på cyangrön bakgrund. Årets program lockade helt enkelt inte tillräckligt. Festivalaffischerna avslöjar också Arvikafestivalens utmaning inför framtiden. För vilken väg vill nittonåringen gå?

Redan inför helgen meddelade festivalledningen att de numer inte vill vara en festival med syntstämpel. Istället ska Arvika bli en i mängden av festivaler. Nej, det sista sa de förstås inte. Finnkvist och Hallberg pratar om att Arvika inte har som målsättning att vara störst utan ska istället vara “den bästa festivalen”. Flumsnack, förstås. Vilken festival, oavsett storlek, vill i n t e vara bäst?

Framtidskompassen pekar mot en festival med tonvikten på elektronisk musik i bred bemärkelse. Jag säge r inte att det är fel vägval. Det är en genre som rymmer mycket, allt från Maskinen och Familjen till sommarens turnédrottning Robyn. Samtliga stod för stora stunder här i helgen.

Det är lätt att gilla mycket med Arvikafestivalen. Området känns lagom stort, stämningen är avslappnad. Det handlar väl om en svårdefinierad festivalsjäl. Med den riskerar att försvinna så sakta om man frångår en etablerat koncept och satsar på svenska namn som spelar på många andra ställen i sommar (Kent, Robyn, In Flames) samt utländska namn som inte känns som huvudakter (Regina Spektor, Volbeat).

Det behövs en tydligare profil för att tjugoårsfesten nästa år ska bli succé.