Det är proffsigt ända ut i fingerspetsarna. Så amerikanskt superperfekt att man ibland undrar om countrydrottningen lutar sig lite väl mycket på sin gigantiska rutin.
Det är förvisso ofta förträffligt med välrepeterade artister - härom kvällen såg jag en stenhårt regisserad Kylie Minogue sätta konsertlagarna ur spel i Globen - men när till och med (det fyndiga) mellansnacket så uppenbart följer manus stjäl det lite av glädjen. Och jag undrar hur kul Dolly Parton tycker att det är att sjunga "Jolene" kväll efter kväll efter kväll.
Halvkul, verkar det som.

Å andra sidan - hon är här för att göra ett jobb, och hon gör det bra. Det är inte Dollys fel att publiken välkomnar hennes senare låtar som om de vore pausmusik.
Hon kan hantverket som få. Sjunger inte bara förträffligt utan plockar också upp olika gitarrer, en banjo, ett par strängade instrument som ser ut som en remixad sitar respektive en Versace-designad steel guitar. Samt spelar flöjt, piano och munspel utan att göra några stora nummer av det.

Men det tar ett tag innan de fans som inte är så hängivna att de klätt upp sig i cowboyhattar eller truckerkepsar hittar en anledning att ställa sig upp. Ett par medleys livar upp, men showen håller ett jämnt tempo fram till avslutningen som inleds med karaokefavoriten "Islands in the stream".
Sista kvarten blir grymt festlig. Inte bara för att den är hitspäckad eller för att publiken får feeling - utan också för att Dolly kopplar loss autopiloten och ger järnet.