AC/DC spränger Stadion i bitar

Vi sa alla farväl till AC/DC på Ullevi förra sommaren.
Även om inte bandmedlemmarna själva sa det - de säger knappt någonting, så allt bygger på antaganden - förutsatte vi att det var över nu.
Varför skulle ett band som så sällan turnerar, och vars sångare Brian Johnson aviserat en nära förestående pensionering, återvända så snart efter en utomhuskonsert och två i Globen?
Kanske beror det på att kartan för musik- och livescenen helt har ritats om på senare år. Mer troligt är det för att AC/DC har så förbaskat roligt tillsammans att de inte vill packa ihop, inte riktigt än.

Det centrala numret, det som tar dem och oss till rockens ursprungliga urkraft, är och förblir "Let there be rock". Hela karriären spelas då upp genom skivomslag på bildskärmarna.
Att de visas huller om buller i stället för i kronologisk ordning är helt i linje med bandets motto "vi gör precis vad vi vill, men fråga oss inte varför".
Därför envisas de med samma upplägg i inledningen, ett som bevisligen inte fungerar så bra ur ett publikperspektiv. "Hell ain't a bad place to be" är toppen, men kan inte bära fram dem. Det blir lite lojt, mer än förra året, och Brian känner sig tvingad att stundtals mana på fansen mer än nödvändigt.

När korken till sist släpper åker den däremot all världens väg. Bristerna i spelordningen uppvägs av att karriärens värsta låt har lyfts bort. Hux flux har det stora hindret "Anything goes" avlägsnats och det är otroligt viktigt för den långa, utdragna finishen.
Från "High voltage", årets enda nyinsatta nummer, till och med "For those about to rock (we salute you)" får vi en oförvanskad AC/DC-timme som är lika förutsägbar som den är förtrollande.
Och i detta block spränger som sagt "Let there be rock" allt i bitar.

Angus Young tar en dryg minut på sig att gå ut till plattformen. Han stannar till, suger i sig alla blickar och skrik, och höjs sedan upp. Efter att han har kreverat i en spastiskt, bensprattlande soloorgie börjar konfettin att regna.
I exakt samma ögonblick höjer gitarristen Malcolm Young, basisten Cliff Williams och trummisen Phil Rudd tempot, bara en aning. Angus gör dem sällskap och då kommer den, urladdningen som sätter in AC/DC i en ekvation mellan Chuck Berry och Motörhead.
Rock'n'roll - så perfekt som den kan bli.
När kanonerna har avlossat sina sista salvor och fyrverkeriet lyst upp himlen är det för detta stycke rockhistoria som AC/DC:s ännu en gång förmodade avskedskonsert bör minnas.
Eller ska vi säga: på återseende?

DISKUTERA ALLT OM AC/DC HÄR