Jag trodde jag skulle få se min barndoms favoriter i en sprakande show uppdaterad till 2012. Att nykläckta små­glin skulle få chansen att ta del av nostalgi - de rufsiga och tufsiga dockorna i den anrika blodröda salongen. Jag såg fram emot att skratta åt den Svenske kocken och Miss Piggy.

I stället blir mupparna intvingade i den tradiga Hollywoodmallen bland människor. Det är späckat med romantik, action och kändisar i småroller, opersonligt utan riktning. Lägg till Jason Segels man-bebis-komik, här kallad en muppig man och en smetig du måste tro på dig själv-sång på slutet. Själva muppshowen får pyttelite plats.

Det börjar med en helt ny mupp, Walter, som växer upp i en normal familj med sin bror (Segel). Han ser Mupp­arna på en VHS-kassett och inser han att det finns fler som honom. Bröderna åker till Los Angeles för att besöka inspelningsstudion och får veta att den ska rivas. De återförenar mupparna och samlar in pengar med en show, men det är få gamla nummer kvar.

Nä vad besviken jag är.

Mupparna har blivit kidnappade.