Det finns förstås substans i Måns Zelmerlöws ständiga programledarpassningar till Peter Jihde:
Melodifestivalen är Sveriges största musiktävling.
Det hade den varit även utan ”Idol”.
Men den hade antagligen varit sämre.

Jag är egentligen inget fan av ”Idol”. Programmet är formatstyrt in absurdum, auditionveckorna går på tomgång hur många knasbollar som än söker och juryn är totalt opålitlig. Men värst är alla obligatoriska covers i lika ointressanta som själlösa after ski-arrangemang.
Och visst är det lite beklämmande att Marie Picasso, Markus Fagervall och Kevin Borg kan ge ut vinnaralbum som inte ens uppvisar hälften av den begåvning och det temperament som rymms i en övervakningskamera från en japansk karaokebar och ändå bli försäljningssuccéer.

Å andra sidan: Darin och Agnes. Samt Amanda Jensen.
”Idol” har skakat fram några verkliga talanger, och har blivit en grym plantskola för schlager-SM på kuppen. Artisterna som TV4 skickar till SVT är vana vid direktsändningarna, uppståndelsen och tävlingsmomentet.
Min favorit i lördagens final är Darin. Folkets favorit ser ut att heta Anna Bergendahl.
Jorå, Eric Saade har rätt i att det är tuffare att ta sig fram den långa vägen.
Men de idoler han möter i Globen är något att se upp för, och till. Inte se ned på.