Klockan 21.52 och ett helt svenskt folk håller andan.
I ena ringhörnan: En tuff pop- kille.
I andra: En tuff popkille.
Dramat blev precis så rysligt som Christer Björkman hade regisserat det.
Medan de tio finalbidragen rullade in i våra tv-rutor och ut över Globens golv spreds nya favoriter och farhågor.
Operadivan Malena Ernman twittrar om att The Moniker lyckades med sitt publikfrieri - vad betyder det? Hon om någon borde ju veta...
Fredrik Reinfeldt sitter i Globen och smygtrummar till Swingflys låt - har statsministern fått inside-information...?
Sedan Swingflys son som äter läppglans i direktsänd tv, hur många extra röster blir inte det till farsan?
När Sanna Nielsen fick sin tredje tolva av internationella juryn började man undra om gammelgäddan smög i vassen.
Men, inte.
När det väl gällde, kom till kritan, var kniven mot strupen och agnarna skulle sållas, visade det sig att det lik förbaskat, handlade om de två.
Alla andra var statister.
Eric Saade och Danny Saucedo.
Klubbkillarna, flickidolerna, dansarna, proffsen, kombattanterna, de det har snackats om sen dag ett i Luleå.
När internationella juryn hade avlagt sina röster skilde det bara TVÅ poäng mellan Saade och Danny, och jag lovar, det har inte varit så tyst i Globen sen Tre Kronor fick stryk av Tjeckien med 6- 1 i World Cup 2004.
Det enda som hördes var hjärtlslagen från två skräckslagna unga män.
Minen på Danny när en SVT-roddare kommer fram och sätter en mikrofon (utanför tv-bild) på Eric Saade, och han förstår att schlaget är förlorat.... åh, hjärtat (tänk begravning).
Sett till slutresultatet (Saades 193 poäng mot Dannys 149) kan man tro att det var spel mot ett mål, Saade krossade till slut, men det var en rysare till allra sista minuten. Det ska Christer Björkman ha.
Att rösterna kom från San Marino istället för Luleå gjorde ingen skillnad, just det momentet var varken mer eller mindre rafflade mot tidigare.
Däremot var det fortfarande vidöppet när folket skulle säga sitt, och eftersom det var omöjligt att räkna ut procentsatserna på förhand, var det tokspännande to the bitter end. För, lite synd på Danny var det allt.
"De förstod nog inte tyngden i min text" sa Linda Bengtzing efter Internationella juryns röster.
Humor ändå.
# Efter alla krystade Rickard Olsson-skämt, Bad-cops och Hurricane, var det talande för hela Melodifestivalen 2011 att det första hjärtliga skrattet skulle komma efter en unge med läppglans.
# Nästa år måste Tingeling komma tillbaka!
# Och Saade borde skippa skinnhandsken till Düsseldorf. Im-pass-i-boll.
# Ett nytt röstkaos - jag orkar inte mer. Bara för dåligt.
