Malena Ernman är inte en Linda Lampenius, som i sanningens namn är en märkvärdigare scenpersonlighet än violinist. Ernman är en solid mezzosopran med fet cred. Här och utomlands.
En operadirigent sa häromdagen i förtroende till mig att han har ett sådant överskott med respekt för Malena att hon kan göra nästan vadsomhelst och ändå behålla den.
Egentligen är det konstigt att schlagertokiga Sverige, som har så många bra operasångare, inte tidigare har släppt fram ett svar på Bocelli eller Il Divo, som länge har bevisat att det finns en stor och bred arenapublik för klatschig opera-light. De tre tenorernas lättsamma aria-kavalkader är ett annat exempel på operaröstens genomslagskraft bortom operahusen.
Men även på den så kallade seriösa scenen bjuder Malena Ernman på sig själv och sjunger vackert, virtuost och säkert på ett sätt som publiken OCH kritikerna älskar. Hon saknar helt divalater vilket skiljer henne mer från rockstjärnhimlen än från operavärlden. Dessutom är hon totalt opretto.
En av hennes ambitioner är att få publiken att känna sig avspänd och på gott humör vilket hon bland annat visade genom showen Pretentiös kväll med Thomas von Brömssen på Vasan 2001. Den enda invändningen jag faktiskt kan komma på är att Malena ibland visar en lite väl stor distans till sig själv. Hon kan fira av en hisnande koloratur medan hon roat verkar betrakta sig själv lite från sidan.
Den inställningen kan vara bra att ha i Moskva.
Svenska folket satte ner foten och ringde rätt. Man ville inte ha de formpressade idolprodukterna, de slimmade gossarna och wailande brudarna från TV4-fabriken som jurysarna röstat fram. Man ville höra och häpna av ungefär samma skäl som den brittiska talangjuryn grät när de hörde nybörjaren Paul Potts (ett minne blott).
Andrea Bocelli och Sarah Brightman la en hel värld för sina fötter med "Bolero"-pimpade "Time to say goodbye". Betänk att Brightman är en blek skolflicka jämfört med Ernman.
ASKUNGEN. Malena som Askungen i Gioacchino Rossinis opera 2008. Foto: HANS NILSSON/KUNGLIGA OPERAN Refrängen i "La voix" är en listigt förklädd version av en omåttligt populär tenoraria, "Nessun Dorma" ur Puccinis opera Turandot. Det är inte bara de tre tenorerna som har pressat upp rösten till texten "vincero" (vinna). Fredrik Kempe sjunger arian i en upphottad version som kan beskådas på You Tube under titeln "Vincero". Löjligt lik "La voix" som har alla chanser att slå i den stora stygga schlagervärlden.
Återstår att se om folkets uppslagna väg går ända till operahuset eller stannar i badrummet, där många säkert har hissat gomseglet för första gången.Tack vare Malena.